Jultomten hade alltid tyckt att decembernätterna lät annorlunda än alla andra nätter. Det var som om snön dämpade ljuden lagom mycket för att varje hjärtslag, varje fnitter bakom gardiner, varje viskning mellan syskon skulle höras ända upp till Nordpolen. Han brukade stå på trappan till sin stora röda verkstad och lyssna. Ibland hörde han en speldosa någonstans, ibland en knarrande trappa i ett hus där barn smög upp för att kika på paket. Och ibland, när stjärnorna var klara och himlen glittrade som frost, tyckte han att han hörde sina egna renar andas i takt med världen.
I år var snön hög och luften krispig. På gårdsplanen sken lykter, och i verkstaden rådde febril aktivitet. Nissarna bar runt på pirriga högar av paket i alla färger, band rosetter som snodd sig perfekta och provskakade för att höra om någonting skulle råka gå sönder. Tomtemor rörde i en gryta med choklad och lade upp bullar på ett fat med röda kanter. Det doftade nejlika och apelsin, och hela huset kändes som ett varmt hjärta.
– Har vi packat klarinetten till pojken i Sundsvall? frågade jultomten och bläddrade i den stora listboken där alla önskningar stod uppskrivna med snirklande handstil.
– Ligger i den långa gröna, svarade Nissa, den kvickaste av alla nissar. Hon hade flätor som studsade när hon gick och en röd mössa som aldrig ville sitta still. – Och rymdskeppet till flickan i Kalmar har fått extra batterier. Hon brukar hålla på länge.
– Bra, sa jultomten och slog ihop boken med ett nöjt litet muller. – Och läseboken till Farid, och verktygslådan i miniformat till tvillingarna i Umeå?
– Allt fixat, svarade Nissa utan att titta upp. Hennes fingrar knöt rosetter snabbare än vinden hinner rufsa ett granris. – Men du måste bestämma vilket bälte du vill ha i år. Det klassiska med mässingsspänne eller det med renar på?
Jultomten log och la handen på magen som blivit rund av alla pepparkakor. – Det klassiska, tror jag. Renarna blir så distraherade om jag har dem på magen också.
Renarna, som stod i stallet och tuggade hö, fnös nästan samtidigt som om de hört skämtet. Rudolf tittade upp och blinkade med sin röda nos. Den var inte magisk på det sätt som sagorna säger, men den var varm och speglade ljusen så fint att den verkade lysa ändå.
– Ikväll blir det långflyg, sa jultomten och klappade Rudolf över pannan. – Vindarna kommer att vara snälla, månen lagom. Vi måste vara tysta som snö, snabba som skuggor och glada som barn.
– Snö, skuggor och barn, upprepade renarna i mun på varandra, som en dans med ord de förstod i musklerna. Sele efter sele knäpptes, bjällrorna justerades så de inte skulle klirra för högt, och släden lastades så omsorgsfullt att minsta paket låg som en pusselbit i ett mönster. På toppen placerade Nissa en liten tygsäck med glitterstjärnor. Den var inte till någon särskild, sa hon, men kanske ändå till alla – för ibland behövde världen lite extra stjärnfall.
När allt var klart stod jultomten på trappan igen. Han drog in den kalla luften och kände hur den rensade tankarna. Över himlen drog en slöja av norrsken, och stjärnorna stämde om sig tills de klingade i C-dur.
– Då så, sa han mjukt. – Nu börjar natten.
Släden lyfte som om den alltid hade vetat hur man låter jordens tyngd vara och himlens lätthet ta över. Renarnas hovar vispade i snön och sedan i luften, bjällrorna gav ifrån sig ett försiktigt kling som bortom molnen blev till tystnad. Under dem bredde världen ut sig: skogar i djupgrönt, sjöar inbäddade i is, städer med gator som glödde som trådar av guld. I varenda liten vrå fanns någon som väntade, någon som mindes, någon som hoppades.
Det första huset låg i en by där snön blivit som mjuka kakor på taken. En katt satt i ett fönster och tittade, som katter gör, som om ingenting någonsin kunde förvåna. Jultomten gled tyst ner, landade i ett snömoln lika mjukt som bomull och gick över gårdsplanen. Dörren var låst, förstås, men han hade aldrig behövt en nyckel. Det var som om själva julen höll upp låset när han lade handen på det.
Inne i huset stod granen nära kaminen. Den doftade av skog och barnhänder. På en stol låg en stickad liten tröja, och på en hylla stod en rad av teckningar, alla föreställande samma sak: en ren med en röd nos, ritad i olika storlek, med glitter och med stjärnor. Jultomten log så att ögonen blev små bågar. Han la varsamt paket under granen och satte sig på huk en stund, bara för att lyssna. Det kom ett litet andetag från sovrummet, snarkningar i miniatyr. Han kunde höra drömmar när han ansträngde sig, och nu lät de som skridskor som gick alldeles perfekt på en spegelblank is.
– Sov, sade han så tyst som det går. – Sov, så bär natten dig.
Han lät snön innan han gick, ett pärlband av fotsteg som vinden slätade ut. Släden väntade, renarna väntade, och världen fortsatte att breda ut sig som ett täcke han visste varenda stygn i.
Det andra huset låg i en stad. Fönstren här var som egna små sagor. I ett stod en pojke i pyjamas, vaknare än koffein, med ögon som försökte borra hål i natten. Jultomten log åt hans koncentration. Han landade på taket och reste sig för att gå mot skorstenen när det plötsligt skrapade till bredvid honom.
– Vi har fått glashal taknock, sa Rudolf och såg lite bekymrad ut. – Jag tar det lugnt.
– Gör det, sa jultomten. – Vi har tid.
Han undvek skorstenen, för ibland är det bara sagans väg. Istället smög han på kattvis in genom ett fönster som någon glömt att helt stänga. I rummet stod en liten pappersstad på en hylla, hus gjorda av mjölkkartonger och lampor av små ljusslingor. Jultomten ställde en ask med akvarellfärger intill staden, med en lapp där det stod: ”För nya himlar”. Pojken i pyjamas sov i soffan nu, mot en farfars bröstkorg som höjde sig och sjönk i stadig rytm. Tomten drog filten upp mot hakan på dem båda och drog försiktigt ut flickans socka som fastnat i soffkanten. Han visste, som alla som ser på nära håll, att de minsta gesterna kan vara de största.
Resan gick vidare. De kom till kuststäder där saltet bet i kinderna och ljuset från fyrar blinkade som vänliga ögon. De kom till skogar där älgar stod som skuggor mellan granstammarna och andades moln. De passerade små gårdar där människor tyst smög ut för att placera en skål gröt i ladugården, bara-ifall-att. Och jultomten tänkte att gårdstomten och han, de hade funnits parallellt, som två skilda melodier i samma visa. Den ene höll djuren sällskap och lagade trasiga spiltor. Den andre reste långt, bar säckar och lyssnade efter barnens tro. Båda hörde till.
I ett hus satt en mor uppe sent och sydde. Hennes händer rörde sig snabbt och vant, men blicken var trött. På bordet låg en halvfärdig docka i röd klänning. Jultomten stannade i dörröppningen och såg hur hon lutade sig bakåt och gäspade. Han gick fram och lät en liten ask med knappar i pärlemor tassa ner intill hennes sax. Hon såg upp, lika förvånad som vid första snön, och han lade ett finger mot läpparna. Hon nickade, som om hon blivit ihågkommen, och i hennes ögon tändes en liten låga som skulle räcka hela vägen till morgonen.
I ett annat hus, högt uppe i ett flerfamiljshus, doftade det av kryddor han kände men ändå inte, en annan sorts jul som bar samma kärna. På köksspisen stod en gryta som sjöd, och någon hade tejpat en teckning av en gran på kylskåpsdörren, med massor av stjärnor i olika färger. Jultomten lade varsamt ett paket med klossar i olika former intill granpynten. Han såg på teckningen och tyckte att stjärnorna var rörliga, som om de i vilket ögonblick som helst skulle hoppa ut i köket och börja dansa.
Så fortsatte natten. Den var lång men inte tung. Den bar honom lika mycket som han bar sina säckar. Renarna rörde sig mjukt och vant, släden flöt över himlavalvet, och under deras färd blev världen allt mer fylld av små, stilla ljus. Jultomten tänkte på alla röster som genom tiderna kallat på honom, både högt och tyst. Han mindes en pojke som för länge sedan önskat sig mod nog att våga stå upp för en vän. Han mindes en flicka som önskat sig en ny penna för att skriva sin första bok. Han mindes hur han inte alltid kunnat ge precis det som efterfrågats, men hur han alltid försökt ge något som pekade åt samma håll: en nyckel till en dörr som redan fanns inom dem.
När klockorna i ett dussin kyrktorn slog samma timslag på olika platser kände han hur natten vände. Paketbergen i släden hade blivit kullar, sedan småbackar, sedan bara enstaka toppar. Han strök listboken över ryggen som man gör med en gammal vän. Nissarnas handstilar, Tomtemors små hjärtan i marginalen, hans egna anteckningar om extra skruvar eller nya snören – allt det fanns här. Han visste att han skulle återvända till verkstaden innan gryningens första röda strimma, men han visste också att det fanns ett sista hus där hans hjärta alltid slog lite snabbare.
Det låg inte särskilt märkvärdigt till. Ett vanligt hörnhus i ett vanligt kvarter, med en liten lampa som blinkade i takt med vinden. Men här, år efter år, hade han sett något som alltid fick honom att stanna en sekund längre. Kanske var det bara hur familjen där inne rörde sig kring varandra, som planeter i ett eget litet solsystem. Kanske var det ljudet av deras skratt, som alltid lät som skedar som rör i gröt. Kanske var det hur granen alltid stod lite snett och ändå var vackrast i världen. Han visste inte. Han visste bara att det var sista anhalten, som ett musiks stycke som sparar sin mildaste melodi till sist.
Han landade tyst, tog säcken på axeln och gick över knarrande snö. Fönstret in mot köket stod på glänt, inte för att släppa in honom men för att släppa ut doften av apelsin och kanel till natten. I hallen hängde små mössor på en rad, vantar låg på elementet. Någon hade ritat en stjärna med finger på den immiga rutan och skrivit ”God jul” under. På en stol vid granen satt en nalle som verkade ha somnat i väntan.
Jultomten lade paketen där de skulle vara. Han ställde en ny pusselask som han visste att ett av barnen önskat sig, han lade ett mjukt paket med en stickad tröja till ett annat. Han lade också något som inte stod på listan: en liten påse med papper och snören, med en lapp som löd ”För nästa års hemligheter”. Han visste att barn behövde saker att hoppas på även när julafton var förbi.
Då hörde han en liten rörelse bakom sig. Ett skrap från golvet, ett tyst andetag som försökte låta som ingenting. Han vände sig långsamt och mötte två ögon som glimmade i skuggan bakom soffan. Det var det mellersta barnet, med hår som alltid ramlade ner i pannan strax efter att någon strukit undan det.
– Hej, viskade jultomten och satte sig på huk så ögonen blev i samma höjd.
– Hej, viskade barnet tillbaka, lika högtidligt som om de var i en kyrka av granbarr och paketpapper. – Jag skulle bara gå och dricka vatten.
– Det är bra att dricka vatten, sa jultomten. – Särskilt när hjärtat är fullt av förväntan.
Barnet nickade mycket allvarligt, som en liten professor som just fått bekräftat sin hypotes. – Jag trodde att du skulle vara tjockare, sa det sedan, och blev genast röd om kinderna. – Förlåt.
Jultomten skrattade utan ljud, så där som man gör när man inte vill väcka någon. – Jag är lagom, sa han. – Ibland blir jag rundare när jag suttit länge i släden. Ibland blir jag smalare när jag burit många säckar. Viktigast är att jag kommer fram.
Barnet funderade på det och såg ut att komma fram till att det var rimligt. – Jag har gjort en teckning, sa det. – Men jag glömde lägga den i strumpan.
– Får jag se?
Barnet sprang på tassar, drog fram ett papper från en hylla och vecklade upp det med en nästan högtidlig varsamhet. Teckningen föreställde huset utifrån, med snöflingor stora som mynt och marschaller som lyste. I fönstret syntes ett bord där glasen var halvt urdruckna och en tallrik med clementinklyftor stod kvar. Mitt på papperet fanns en figur i röd dräkt som gick förbi – man såg bara en liten bit av rocken, lite av en stövel, som om någon fångat ett ögonblick i flykten.
– Den här, sa barnet. – Det är du. Jag visste inte hur din hatt såg ut på riktigt.
– Den ser precis ut så, sa jultomten. – Den ser ut som ett minne man håller i.
Barnet log och tittade ner. – När jag blir stor, sa det, – ska jag dela ut paket. Inte bara på jul. Jag ska dela ut paket när folk glömmer att de förtjänar ett.
– Det låter som en mycket fin plan, sa jultomten och kände hur bröstet blev varmt på det där sättet som inte har med kaminer att göra. – Det finns många som behöver påminnas.
De stod så en stund, i det där stilla rummet där granen susade som en mycket liten skog. På väggen tickade en klocka som inte hade bråttom. Utanför fönstret föll snön lugnt, som om den inte kände till något annat än att falla, täcka, värna.
– Nu ska du sova, sa jultomten till slut. – Morgondagen är lång och god.
– Kommer du att komma tillbaka nästa år? frågade barnet.
– Om världen behöver mig, sa jultomten. – Och det gör den nästan alltid.
Barnet nickade igen, stoppade teckningen innanför sin pyjamas, som om bilden behövde värme för att hålla sig hel. – God jul, sa det, och ljudet var så litet och stort på samma gång att jultomten kände hur hans gamla hjärta blev ett skrin med något skimrande i.
– God jul, svarade han.
Barnet tassade iväg. Jultomten stod kvar en sekund och lät rummet sjunka in i minnet, lägga sig bredvid tusen andra rum han burit inom sig. Ingen av dem var den andra lik, och ändå bar de alla samma dofter. När han vände sig om var renarna redan på väg ner mot marken, som om de förstått att det var dags.
Vid nästa hus drog på sig handskarna igen, tog ett stadigt grepp om säcken som nu nästan var tom och gick mot dörren. Men just som han lade handen på handtaget, öppnades dörren inifrån med ett litet knarr. Han stod plötsligt i hallens ljuskägla, och där, samlade i pyjamasar och morgonrockar, stod familjen. Någon hade vaknat, väckt någon annan, och nu stod de där med ögon stora som julaftnar. Det äldsta barnet höll sin lillasyster i handen. Föräldrarna såg både sömniga och lyckliga ut, som människor gör när något oväntat och ändå alldeles rätt händer.
Jultomten rätade på sig, och i hans ögon fanns den där glimten som gjort att folk i alla tider kände igen honom. Han tog ett litet steg över tröskeln så snön föll från hans rock fångad av värmen, drog ett andetag som fyllde hallen med uteluft och gran. Och så, med rösten som lät som bjällror och brasor, sa han de ord som alltid hörde till, de ord som öppnar ett rum inuti rummet, där allt är möjligt och allt är enkelt:
– Finns här några snälla barn?