Simon var elva år när han fick sin första mobiltelefon. Han älskade den, mest för att kunna spela spel och skicka meddelanden till sina vänner. Men en kväll, när han låg i sängen och slösurfade, ringde det. Numret var dolt. Han tvekade, men svarade.
“Simon…” Rösten var raspig, som om någon viskade genom trasigt glas. Han stelnade. Det var inte en röst han kände igen. “Jag står utanför ditt fönster.”
Hjärtat slog hårt. Han vred på huvudet och stirrade mot fönstret. Ute på gatan var det tomt, bara gatlyktans svaga ljus och vinden som rörde löven. När han åter tog mobilen till örat hade samtalet brutits.
Han berättade inget för sina föräldrar. De skulle bara säga att det var ett skämt. Men samtalen fortsatte. Varje kväll, samma dolt nummer, samma röst. Alltid hans namn först, sedan en kall mening. “Jag ser dig.” “Du hör mig, va?” “Släck lampan.”
Simon började lämna mobilen i vardagsrummet om nätterna, men på något sätt hittade den alltid tillbaka till hans sängbord. En gång vaknade han mitt i natten av att den vibrerade intill kudden, trots att han var säker på att han lagt den långt bort.
En kväll bestämde han sig för att svara igen, fast besluten att säga ifrån. “Vem är du?” frågade han med skakig röst. Det blev tyst i några sekunder. Sedan, det välbekanta viskandet: “Jag är inne nu.”
Samtalet bröts. Simon kastade ifrån sig telefonen och stirrade runt i rummet. Dörren var stängd. Gardinerna stilla. Han försökte intala sig att det bara var fantasi. Men då hörde han det – ett knarrande från garderoben. Långsamt, som om någon flyttade på sig där inne.
Han satt blickstilla, oförmögen att röra sig. Mobilen ringde igen. Samma nummer. Han vågade inte svara, men på skärmen stod ett nytt meddelande: “Titta bakom dig.”