Sången “Staffan var en stalledräng” är en av Sveriges mest klassiska julsånger, ofta sjungen i samband med luciatåg, julspel och skolans högtider. Den berättar historien om Staffan, som i svensk tradition blivit en trogen hjälpare till de vise männen eller till och med en del av berättelsen om julnatten. I Sverige har sången fått en helt egen betydelse – fylld av vintrig stämning, rytmisk glädje och en känsla av ljus i mörkret.
Vem var Staffan stalledräng
Namnet Staffan stalledräng har sitt ursprung i Sankt Stefanus, som enligt den kristna traditionen var den första kristna martyren. I Sverige förvandlades han genom folkliga berättelser till en mer jordnära figur – en dräng som vaktar hästarna i stallet natten då Jesus föddes.
I äldre svensk tradition firades Staffansdagen den 26 december, en dag då unga män red runt på hästar, sjöng Staffansvisor och samlade in gåvor. Det kallades staffansridning och var en slags festlig procession som förenade tro, musik och glädje. När luciatågen senare växte fram på 1900-talet blev Staffan en naturlig del av tåget – ofta i form av stjärngossen, med vit särk och strut på huvudet.
Sångens plats i luciatåget
I dagens luciatåg sjungs “Staffan var en stalledräng” nästan alltid efter luciasången. Den ger liv och variation till tåget, och barnen älskar den rytmiska melodin. Sången fungerar också som en bro mellan luciafirandets ljus och julens glädje, eftersom den påminner om både stallet, julnatten och gemenskapen.
Många barn får sin första kontakt med Staffan genom luciatåget, där stjärngossarna sjunger sången med sina stjärnstavar högt i luften. För de yngre barnen är det ofta en av de mest uppskattade sångerna, just för att den är lätt att lära sig och har ett tydligt tempo.
Låttext – Staffan var en stalledräng
Här är den klassiska versionen av texten som används i skolor, kyrkor och luciatåg över hela Sverige:
Staffan var en stalledräng,
vi tackom nu så gärna.
Han vattnade sina fålar fem,
för den ljusa stjärna,
för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen de blänka.
Staffan rider genom byn,
sina fålar driver han med blinken,
sina fålar driver han med blinken.
Femte fålen apelgrå,
den rider Staffan själv uppå.
Han vattnar sina fålar fem,
för den ljusa stjärna,
för den ljusa stjärna.
Så rider Staffan ur sin gård,
och stjärnorna de blänka.
Han rider fram till stallens port,
där barnet ligger och tänker,
där barnet ligger och tänker.
Sången finns i flera olika versioner beroende på region och tid, men kärnan är alltid densamma – Staffan och hans fem hästar som rider under stjärnorna mot julens mirakel.
Symboliken bakom sången
“Staffan var en stalledräng” bär en symbolik som är typisk för svensk folktradition: enkelhet, ljus och rörelse. Staffan är ingen helig figur i praktisk mening, utan en människa som gör sitt arbete med trofasthet och värme. Hästarna han vattnar symboliserar kraft, uthållighet och livet självt.
Sången handlar inte bara om en stallpojke, utan om människans förmåga att finna mening i det lilla – att även den enklaste handling kan bli helig när den görs med hjärta.
Staffan i dagens kultur
I dag är Staffan var en stalledräng en självklar del av det svenska julfirandet. Den hörs i luciatåg, på julkonserter och i hem där familjer sjunger tillsammans. Många svenska barn lär sig sången redan i förskolan, och den lever vidare generation efter generation.
Den enkla melodin och repetitiva rytmen gör att den passar både för barn och vuxna. Och även om sången har religiösa rötter, uppfattas den idag mest som en traditionell julsång – en symbol för svensk vinter och värme i mörkret.
När ljusen brinner och sången fyller rummet blir “Staffan var en stalledräng” mer än bara en melodi. Den blir ett band mellan dåtid och nutid, mellan tro och tradition – ett stilla påminnelse om ljuset som aldrig slocknar, oavsett hur mörk decembernatten är.