“Lusse lelle” är en av de äldsta och mest folkliga luciasångerna vi har i Sverige. Den bär på en särskild värme och rytm, och har sjungits av både barn och vuxna i hundratals år. Med sin enkla melodi och återkommande refräng är den lätt att lära sig, vilket gör den till en favorit i luciatåg, särskilt på förskolor och skolor.
Sången berättar på sitt sätt om Lucia som en vandrande ljusgestalt som närmar sig julen natt efter natt, och om hur man förr såg lucianatten som en tid av både ljus och mystik.
Lusse lelle – en gammal tradition
Namnet Lusse lelle kommer troligen från ordet Lucia lille eller lilla Lucia. Sången har sina rötter i äldre svenska traditioner från 1600–1700-talet, där man firade Lucianatten den 13 december, som enligt den gamla kalendern var årets längsta natt.
Förr trodde man att övernaturliga väsen rörde sig ute i mörkret den natten, och därför tände man ljus och höll sig vakna. I vissa delar av landet gick ungdomar runt från gård till gård under natten och sjöng luciasånger för att få mat eller gåvor – en slags svensk motsvarighet till julens stjärnsångare. Lusse lelle var en av de sånger som då sjöngs, ofta med egen text i varje by eller familj.
När luciafirandet blev mer organiserat i skolor och kyrkor på 1900-talet fick sången en ny plats i luciatåget, och har sedan dess behållit sin folkkära status.
Text till Lusse lelle
Den version som oftast sjungs i dag låter så här:
Lusse lelle, Lusse lelle,
elva nätter före jul.
Lusse lelle, Lusse lelle,
elva nätter före jul.
Nu äro vi hitkomna,
så näst före jul.
Vi komma så gärna
till eder nu jul.
Vi komma så gärna
till eder nu jul.
Lusse lelle, Lusse lelle,
elva nätter före jul.
Det finns flera olika varianter beroende på region och tid, men melodin och rytmen är alltid densamma – lugn, mjuk och lätt att följa.
Sångens plats i luciatåget
I dagens luciatåg brukar Lusse lelle ofta komma efter den klassiska Sankta Lucia och Staffan var en stalledräng. Den fungerar som en mjuk övergång mellan de stillsamma sångerna och de mer livliga barnvisorna.
På förskolor är den särskilt populär eftersom den har en enkel text och upprepningar som gör den lätt att komma ihåg även för de yngsta. Många pedagoger använder den också som ett sätt att berätta för barnen om hur människor firade Lucia förr i tiden – med ljus, sång och gemenskap i vintermörkret.
En levande luciatradition
Trots att Lusse lelle är en av de äldsta luciasångerna vi känner till, känns den fortfarande aktuell. Den påminner oss om luciafirandets ursprung – att det handlade om ljuset i mörkret, om att hålla ihop och att ge.
Sången bär en enkel men vacker rytm, och när barnröster fyller rummet med orden “elva nätter före jul”, känns det som om historien lever kvar genom varje generation.
I en tid då många traditioner förändras är Lusse lelle en sång som fortsätter att lysa – stilla, mjukt och varmt – som ett litet ljus i vinternatten.