Anna och Johan hade länge drömt om att lämna staden för ett lugnare liv på landet. När de fick höra talas om det gamla huset vid skogsbrynet, slog de till direkt. Priset var lågt, nästan misstänkt lågt, men huset var stort och charmigt, med en vidsträckt trädgård.
Det var först när de träffade grannarna som de hörde historien. Huset hade stått tomt i femtio år. En brand hade härjat där på femtiotalet, men byggnaden stod kvar, svartnad och skadad. Ingen hade velat bo där sedan dess. Grannarna var korta i tonen när de pratade om huset. Några sa bara: “Ni borde låta det stå tomt.”
De första veckorna gick bra. Anna och Johan målade väggarna, satte in nya möbler och började känna sig hemma. Men om nätterna kom ljuden. Tunga steg i hallen. Inte snabba, som om någon sprang, utan långsamma, släpande steg, som om någon drog fötterna mot golvet.
Först trodde de att det var gamla trägolv som knakade. Men stegen var regelbundna. Ett efter ett, alltid på samma plats. Och varje natt, strax efter midnatt.
En natt bestämde de sig för att ta reda på vad som pågick. De låg vakna och väntade. Klockan slog tolv, och strax därefter började ljuden. Släp… klamp. Släp… klamp. De höll andan när ljudet närmade sig sovrummet. Johan tog mod till sig, öppnade dörren försiktigt och lyste ut i hallen.
Där var ingen. Hallen var tom, men stegen fortsatte. De kom nu från vardagsrummet. När de smög dit såg de något de aldrig skulle glömma.
Vid spisen stod en man. Kläderna var brända, trasiga, huden sotig och flagnande. Hans ögon var svarta hål, tomma men ändå fyllda med en närvaro som frös blodet i deras ådror. Han stod stilla, andades tungt, och långsamt vred han huvudet mot dem.
Johan försökte ropa, men rösten fastnade i halsen. Mannen höjde armen, pekade långsamt mot ytterdörren och sa med en hes, bruten röst:
“Ni borde inte vara här.”
Elden från spisen fladdrade till, fast det inte brann. Luften blev kvävande varm, som om lågorna åter vaknade till liv. Mannens gestalt darrade, som en skugga i värme, och sedan började han gå mot dem. Släp… klamp. Släp… klamp.
Anna och Johan flydde huset den natten och återvände aldrig. Dagen efter, när grannarna gick dit, stod huset lika tomt som alltid. Inga möbler, inga spår av att någon bott där. Bara askan som låg kvar framför spisen – och två färska avtryck i dammet vid sovrumsdörren, som om någon stått där och sett på.