Det gamla huset knarrade i varje vrå. Syskonen Alva och Hugo älskade att utforska det, men vinden var alltid förbjuden mark. Dörren dit var låst, och deras föräldrar sa bara att det inte fanns något där uppe. Ändå kunde de inte låta bli att undra – särskilt eftersom de ibland hörde märkliga ljud ovanifrån när de skulle sova.
En kväll vaknade Hugo av ett djupt skrapande ljud. Det lät som om någon drog en tung möbel över golvet. Han väckte Alva, och tillsammans låg de stilla och lyssnade. Ljudet fortsatte i flera minuter, ibland avbrutet av korta dunkar. När de frågade sina föräldrar nästa morgon ryckte de bara på axlarna. “Gamla hus låter”, sa pappa. Men Hugo och Alva var säkra – någon rörde sig där uppe.
Nyfikenheten växte, och en eftermiddag bestämde de sig för att försöka få upp dörren. Låset var rostigt, och med lite kraft gick det sönder. Dörren gnisslade högt när de öppnade den, och en kall vind slog emot dem. Rummet innanför såg först tomt ut. Det var dammigt, med spindelväv i hörnen och golvbrädor som var svarta av ålder. 
Men på golvet, mitt i rummet, låg två leksaker. En trasig nalle och en liten träbil. Alva flämtade till – de såg precis ut som hennes egen nalle och Hugos bil. Skillnaden var att dessa var gamla, slitna och fläckiga, som om de använts i många, många år.
“Det här är omöjligt,” viskade Hugo. De vågade knappt gå närmare, men när Alva till slut böjde sig ner för att plocka upp nallen kände hon en rysning genom hela kroppen. Den luktade instängt och kändes kall, nästan fuktig.
Plötsligt hördes det igen – ljudet av möbler som drogs, denna gång alldeles intill dem. Men rummet var helt tomt. Syskonen såg sig skräckslaget omkring, men det fanns ingen garderob, ingen stol, inget bord att flytta på. Bara det kala rummet och de två leksakerna.
De släppte allt och rusade ner för trappan, hjärtat dunkande i halsen. När de nästa dag återvände med sina föräldrar var rummet tyst. Leksakerna var borta.
Men den natten, när Hugo skulle lägga sig, låg träbilen på hans skrivbord. Sliten, repig och dammig. Och i Alvas säng satt nallen, stirrande med sina trasiga knappögon.