Gå påskkärring – en älskad svensk påsktradition

gå påskkärring

Att gå påskkärring är en av de mest charmiga och färgglada traditionerna i Sverige. Varje år under påskhelgen förvandlas barn över hela landet till små kärringar och gubbar med målade kinder, hucklen och kaffekannor. De går från hus till hus, knackar på dörrar och önskar “Glad påsk!” i utbyte mot godis eller en liten slant. Traditionen är fylld av glädje, fantasi och gemenskap – och har en spännande historia bakom sig.

Varför går man påskkärring?

Att gå påskkärring har rötter i gamla folktraditioner. Från början trodde man att häxor flög till Blåkulla på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Det var en blandning av skräck och fascination som levde kvar i folksjälen i flera hundra år.
När tiderna förändrades förvandlades den mörka sägnen till något lekfullt. Under 1800- och 1900-talet började barn klä ut sig till kärringar – inte för att skrämmas, utan för att sprida glädje och önska grannarna en trevlig påsk.

Numera är det mer ett barnens påskfirande än något som har med vidskepelse att göra. Påskkärringarna har blivit en symbol för vänlighet, lekfullhet och kreativitet – en chans för barn att klä ut sig och möta våren med godis i fickan och rosor på kinderna.

När går man påskkärring?

Det varierar faktiskt över landet. I stora delar av Sverige går barnen ut på skärtorsdagen, eftersom det var då häxorna enligt sägnen flög till Blåkulla. I andra delar, särskilt i västra och norra Sverige, är det vanligare att man går på påskafton.
För många barnfamiljer har det blivit en härlig tradition att planera i förväg – rita påskkort, samla godis, och göra sina egna utklädningskläder.

Ett bra tips är att hålla koll på vädret, för påsken kan bjuda på både snö, sol och regn. Många barnfamiljer samlas i området och går tillsammans i små grupper – det gör det både tryggt och roligt.

Hur klär man sig som påskkärring?

Det fina med att gå påskkärring är att det inte finns något rätt eller fel. Traditionellt klär barnen sig i:

  • Huckle eller sjal på huvudet
  • Förkläde över kläderna
  • Kjol eller klänning (men alla får vara påskkärring – även pojkar)
  • Röda kinder, fräknar och prickar målade med sminkpenna
  • En kaffekanna, korg eller påse att samla godis i

Vissa barn väljer att klä ut sig till påskgubbar i stället – med keps, väst och mustasch – medan andra blir påskharar med öron och svans. Fantasin får flöda fritt, och det är just det som gör traditionen så levande.

Påskkärringens hälsning och påskkort

Ett annat typiskt inslag i traditionen är att barnen lämnar små påskkort vid varje hus de besöker. Kortet är ofta hemmagjort, målat med kycklingar, ägg eller vårblommor. På baksidan står det ofta “Glad Påsk!” eller en liten hälsning.
Den som får kortet brukar ge något tillbaka – oftast godis eller chokladägg.

För många äldre är det just det här som värmer mest: att barnen kommer med glädje, färg och handgjorda hälsningar. Det är en liten gest av omtanke som förenar generationer.

Säkerhet och hänsyn

Att gå påskkärring handlar också om omtanke. Det är viktigt att barnen känner sig trygga när de går runt i kvarteret. Vuxna brukar följa med på avstånd, särskilt om det är mörkt eller om barnen går i större områden.
Ett gott råd är att bara knacka på hos hus där det ser ut som att folk är hemma, och att alltid säga “tack” – även om man inte får något.

För den som tar emot besöken kan det vara fint att förbereda en liten skål med godis eller några fruktkarameller. Det handlar inte om mängden – utan om mötet.

En tradition som lever vidare

Trots att mycket har förändrats i vårt moderna samhälle lever påskkärringstraditionen kvar starkt. Den har något tidlöst över sig: lekfullheten, färgerna och den varma kontakten mellan människor.
Barnen lär sig också något viktigt – att ge och ta emot vänlighet, att möta främlingar med ett leende, och att våga uttrycka sig genom lek och fantasi.

När vårsolen skiner och snön smälter bort, hörs åter ljudet av små steg och glada röster i kvarteren. Det är då man vet att påsken är här – och att påskkärringarna har flugit igen.