En snäll spökhistoria för små barn från 4 år, om ett litet ensamt spöke som knackar på mormors fönster en snöig kväll (läskighet: 1 spöke av 3, ungefär 5 minuters läsning).
Läsetid ungefär 5 minuter. Passar från 4 år.
Det var vinter, och Noor sov över hos mormor. Mormors hus var litet och rött och låg alldeles vid skogen. Ute var det mörkt. Snön låg tjock på taket och på staketet och på mormors gamla cykel.
Noor låg i den stora sängen under det blommiga täcket. Mormor satt bredvid och stickade. Klick, klick, sa stickorna.
Då hördes ett annat ljud.
Knack, knack.
Noor drog upp täcket till näsan.
”Mormor”, viskade hon. ”Vem är det som knackar?”
Mormor slutade sticka. Hon lyssnade.
Knack, knack, sa det på fönstret.
”Det är nog bara snön som faller från taket”, sa mormor. ”Sov nu, lilla vän.”
Men det var inte snön.
Visa bildenKnack, knack. Och sedan en liten röst, alldeles tunn och mjuk:
”Ooo-hooo. Ooo-hooo.”
Noor kröp ihop som en liten boll. Hjärtat dunkade, dunk, dunk, dunk.
”Mormor, det låter som ett spöke!”
Mormor lade ifrån sig stickningen. Hon tog Noors hand. Mormors hand var varm och lite skrovlig, precis som den brukade vara.
”Ska vi titta tillsammans?” sa mormor.
Noor tänkte efter. Sedan nickade hon. Med mormor var det inte så farligt.
De gick fram till fönstret. Mormor drog försiktigt undan gardinen.
Där ute, i snön, svävade något vitt. Det var inte större än en vante. Det hade två runda svarta ögon och en liten rund mun. Det fladdrade lite i kanten, som ett lakan på tork.
Det var ett spöke. Ett alldeles litet spöke.
”Ooo-hooo”, sa spöket igen. Men det lät inte farligt. Det lät mest ledset.
Mormor öppnade fönstret en liten, liten bit. Kall luft och några snöflingor singlade in.
”Hej”, sa mormor. ”Vem är du?”
Spöket blev så förvånat att det gjorde en kullerbytta i luften.
”Jag heter Pysen”, sa spöket. ”Jag bor i vedboden. Har bott där jättelänge.”
”Varför knackar du på fönstret, Pysen?” frågade Noor. Hon var inte så rädd längre. Det är svårt att vara rädd för någon som är lika liten som en vante.
Pysen tittade ner i snön.
”För att jag inte har någon att leka med”, sa Pysen tyst. ”Ugglan flyger alltid iväg. Igelkotten sover hela vintern. Och alla andra springer sin väg när de ser mig. Jag ville bara säga hej.”
Noor tittade på mormor. Mormor tittade på Noor.
”Vill du komma in och värma dig?” sa Noor.
Visa bildenPysen blev så glad att den snurrade runt tre varv. Sedan svävade den in genom fönsterspringan och landade mjukt på Noors kudde. Den var lätt som ett dun.
”Kan spöken frysa?” frågade Noor.
”Bara om de är ensamma”, sa Pysen.
Mormor hämtade en liten kopp med varm mjölk och honung. Pysen kunde inte dricka, för spöken dricker inte mjölk. Men den tyckte om att sitta bredvid koppen och känna hur det ångade.
Sedan lekte de. Noor och Pysen lekte titt-ut bakom täcket.
”Tittut!” sa Noor.
”Ooo-hooo!” sa Pysen.
Och så skrattade de båda två, för ett spöke som säger ooo-hooo när det ska säga tittut är faktiskt ganska roligt.
De ritade i imman på fönstret. Noor ritade en sol. Pysen ritade en sak som kanske var en katt, eller kanske en potatis. Det var svårt att veta.
Till sist gäspade Noor. Och Pysen gäspade också, ett litet spökgäsp: hooo.
”Nu måste jag hem till vedboden”, sa Pysen. ”Men får jag komma tillbaka?”
”Varje gång jag sover här”, sa Noor. ”Om du knackar, så vet jag att det är du.”
”Knack, knack?” sa Pysen.
”Knack, knack”, sa Noor.
Pysen svävade ut i snön och vinkade med hela sig. Mormor stängde fönstret och drog täcket över Noor.
”Sov gott nu, lilla vän”, sa mormor och började sticka igen. Klick, klick, sa stickorna.
Noor blundade. Hon var inte rädd ett dugg.
För långt därute, från vedboden, hördes ett litet, glatt ljud.
Knack, knack.
Godnatt, Pysen.
Prata om historien
- Vem var det som knackade på fönstret? Varför knackade Pysen?
- Hur tror du att Pysen kände sig, alldeles ensam i vedboden?
- Vad hade du gjort om det knackade på ditt fönster?
- Vad skulle du vilja leka med Pysen?
Det är helt okej att bli lite rädd när man lyssnar på en historia. Då kan ni pausa, hålla handen eller läsa slutet först, så att man vet att allt blir bra.
