En av våra läskiga spökhistorier, för barn från 10 år: två kusiner, en kall stuga utan el djupt inne i skogen på höstlovet och teckningar som dyker upp där ingen kan nå (läskighet: 2 spöken av 3, ungefär 10 minuters läsning). Bäst i mörkret, med en ficklampa.
Läsetid ungefär 10 minuter. Passar från 10 år.
Morfar Göstas stuga låg långt inne i skogen, vid en liten tjärn. Dit gick ingen bilväg, bara en stig mellan granarna, och det fanns ingen el. Bara en brygga vid tjärnen, en båtbod, en stor gammal rönn och stugan med de vita knutarna.
Siri var elva och hade varit där många gånger, men bara på sommaren. Hennes kusin Amir var tolv och hade aldrig varit där alls. Han gick sist på stigen hela vägen från bilen och sa ingenting. Det var höstlov, och tjärnen låg svart och blank mellan träden.
”Ingen el”, sa morfar när han låste upp. ”Vi har vedspisen, fotogenlampan och era ficklampor. Det räcker gott.”
Stugan hade ett stort rum och en liten sovalkov med en våningssäng. Fönstren var gamla, med två glasrutor efter varandra och en smal springa luft emellan. Kopplade fönster, kallade morfar dem. Det inre fönstret gick att öppna med två små hakar. Det yttre satt fast, fastskruvat för vintern.
Kom ihåg det där med fönstren. Det blir viktigt.
Visa bildenFörsta natten vaknade Siri av kylan. Hon låg i överslafen och kunde se sin egen andedräkt i månskenet. Vedspisen var tyst. Ute blåste det i granarna, och rönnen vid knuten rasslade med sina sista löv.
Sedan hörde hon ljudet.
Tick.
Tick. Tick.
Det kom från fönstret i alkoven. Små, försiktiga knackningar, som när någon trummar med en nagel mot glas. Tick. Tick. Sedan tyst länge. Sedan tick igen.
”Amir”, viskade hon. ”Är du vaken?”
”Nej”, viskade Amir från sängen under.
Ingen av dem tände ficklampan. Det kändes bättre att inte veta. De låg och lyssnade tills knackningarna slutade, och någon gång efter det somnade de.
På morgonen var rutorna immiga. Morfar eldade i spisen och kokade gröt, och Siri gick fram till fönstret i alkoven för att se ut över tjärnen.
Då såg hon teckningen.
Den satt inte på det inre fönstret. Den satt på det yttre, på insidan, i den smala springan mellan de två rutorna. Någon hade ritat med fingret i imman. Ett litet hus med en skorsten som rök. Bredvid huset tre streckgubbar: en lång och två korta.
”Har du ritat den där?” frågade Siri.
Amir skakade på huvudet. Han försökte öppna innerfönstret, men hakarna satt så hårt i den gamla färgen att han fick bända med en smörkniv. Ingen hade öppnat det fönstret i natt. Ingen hade öppnat det på länge.
Morfar kom och tittade. Han stod tyst en lång stund med grytsleven i handen.
”Jaså”, sa han till slut. ”Så du är kvar.”
Sedan gick han tillbaka till spisen och sa att gröten kallnade. Mer ville han inte säga.
På eftermiddagen gick Siri och Amir runt stugan för att leta efter knackningarna. Det tog inte lång tid. Under takfoten ovanför alkovfönstret satt en spik, och från spiken hängde ett snöre med en gammal rostig nyckel. Någon hade gömt reservnyckeln där för länge sedan och glömt bort den. När det blåste dinglade nyckeln fram och tillbaka och slog mot rutan. Tick. Tick.
”Där har vi ditt spöke”, sa Amir och stoppade nyckeln i fickan. Han lät nöjd. Siri kände sig också lättare. Men på vägen in tänkte hon på teckningen. En nyckel kan knacka. Den kan inte rita.
Visa bildenAndra natten bestämde de sig för att hålla vakt. De låg på var sin säng med ficklamporna i händerna och lyssnade. Morfar snarkade i stora rummet. Vinden hade lagt sig helt. Det var så stilla att de kunde höra tjärnen klucka mot bryggan, plupp, plupp, och någonstans långt bort en uggla som hoade en enda gång.
Det blev kallare. Kylan kröp in under täcket och la sig runt tårna.
Strax efter midnatt kom stegen.
De lät som någon som gick långsamt på bryggan. Knarr. Paus. Knarr. Sedan försvann de, och i stället hördes något i gräset under fönstret. Ett mjukt prassel, som när man går i fuktiga löv.
Och sedan: tick.
Siri satte sig upp så fort att hon slog huvudet i taket. Nyckeln låg i Amirs ficka. Det blåste inte. Ändå: tick. Tick. Tick.
”Nu”, viskade Amir. De tände båda ficklamporna och lyste mot fönstret.
Där syntes ingenting. Bara imman på glaset och deras egna ansikten, bleka och stora, som speglades i rutan. Knackningarna slutade. Allt blev tyst. Så tyst att Siri hörde sitt eget hjärta.
Efter en lång stund hördes ett dunk ute vid farstun. Mjukt, som när man ställer ifrån sig något försiktigt. Sedan ingenting mer.
Ingen av dem gick ut och tittade. Det kan man förstå.
På morgonen hade det varit frost för första gången den hösten. Gräset var vitt och bryggan vid tjärnen glittrade. Och mitt framför farstutrappan låg årorna från morfars eka. I går kväll hade de hängt på sina krokar inne i båtboden. Nu låg de där, sida vid sida, prydligt, som om någon ville att de skulle hittas.
I frosten på gräset syntes fotspår. Små spår, inte större än Siris egna. De gick från båtboden till alkovfönstret, därifrån till farstun och sedan tillbaka till båtboden igen. Där tog de slut, vid dörren.
Båtbodens dörr var stängd. Den hade en gammal hasp på utsidan, och haspen satt på. Den som var där inne kunde inte ha stängt den själv.
Amir öppnade dörren. Där inne var det mörkt och luktade tjära och gamla flytvästar. Krokarna där årorna brukade hänga var tomma. Någon annan fanns inte där.
När de kom in i stugan igen satt en ny teckning mellan fönsterrutorna. En liten båt med två korta streckgubbar i, och en lång som stod på bryggan och vinkade.
Visa bildenDen här gången satte sig morfar ner vid köksbordet och berättade.
”När jag var liten var vi här varje höst”, sa han. ”Jag var det enda barnet så långt man kunde gå åt något håll. Min syster Inga var mycket äldre och tyckte att jag var tjatig. Så jag ritade i imman på fönstret, bara för att ha något att göra. Och varje morgon hade någon ritat tillbaka. Mellan rutorna. Båtar, hus, en hund en gång.”
”Var det Inga?” frågade Siri.
”Det trodde jag länge. Men när vi var vuxna frågade jag henne. Hon skrattade bara och sa att hon aldrig hade fått upp de där hakarna i hela sitt liv.” Morfar log lite. ”Det har inte varit barn i den här stugan på väldigt många år. Jag tror att någon har saknat sällskap. Vem det än är, så har den aldrig gjort någon illa. Den vill nog bara vara med.”
Siri tittade på teckningen en lång stund. Sedan hämtade hon Amir.
Sista kvällen andades de på innerfönstret tills det blev immigt och ritade en egen teckning. Stugan, rönnen och bryggan. Morfar, Siri och Amir. Och bredvid dem en fjärde streckgubbe, lite mindre, som de höll i handen. Siri ställde sin ficklampa i fönstret och tände den på svagaste läget.
”Så att den som går där ute inte behöver gå i mörker”, sa hon.
Amir sa ingenting, men han nickade.
Den natten kom inga steg. Bara ett enda tick mot rutan, alldeles sent, mjukt som ett godnatt. Siri hörde det och log i mörkret och somnade om.
På morgonen var ficklampan släckt. Batterierna var fulla. Någon hade stängt av den.
Och mellan rutorna satt den sista teckningen. Fyra streckgubbar som höll varandra i händerna. Ovanför dem en ficklampa, med långa raka strålar som lyste ut över tjärnen.
När de gick därifrån längs stigen vände sig Siri om vid den sista stora granen och tittade på stugan. Fönstret i alkoven var bara en grå ruta i morgonljuset. Ändå lyfte hon handen och vinkade.
Hon visste redan vad hon skulle ta med sig nästa höstlov. En ficklampa till. Ifall någon ville ha en egen.
Prata om historien
- Knackningarna fick en förklaring, men teckningarna fick det inte. Vem tror du ritade mellan rutorna?
- Varför tror du att morfar inte ville berätta något första morgonen?
- Vad hade du gjort den andra natten: lyst mot fönstret, gått ut till farstun eller dragit täcket över huvudet?
- Siri och Amir ritade en fjärde streckgubbe. Vad tror du att den som fick teckningen kände?
Berätta den med ficklampa: släck alla lampor och låt ficklampan vara det enda ljuset. Läs lugnt och lite långsammare än vanligt, och gör pauser före ”Tick.” Knacka själv med en nagel mot bordet eller ficklampan när det tickar i historien. När Siri och Amir tänder ficklamporna mot fönstret kan du tända och lysa mot taket. Och läs slutet med vanlig röst, så att det känns varmt igen.
Det är helt okej att bli lite rädd. Spänningen hör till. Men om det blir för mycket går det bra att tända lampan, ta en paus eller sluta läsa och fortsätta en annan dag.
Lekar
Pyssel
Högtider
Sånger och sagor
Kalas och mat
Presenter