En spökhistoria där du väljer själv, för barn från 7 år: under en sommarlovsvecka i skärgården tänds ett ljus i den gamla fyren som har varit släckt i många år (läskighet: 2 spöken av 3, fyra olika slut).
Du väljer själv hur det går. Ungefär 5-8 minuter per väg. Passar från 7 år.
Leo var på Lillön en vecka på sommarlovet, hos moster Lotta och hennes sambo Kjell. Från fönstret i hans lilla rum på övervåningen såg han ut över viken, bort mot udden. Där stod den gamla fyren, vit och smal, och nedanför den ett grått båthus.
”Fyren har varit släckt sedan jag var liten”, sa moster Lotta vid kvällsmackan. ”Förr blinkade den tre gånger och var sedan mörk en stund, om och om igen. Nu har bara Holger nyckeln. Han var fyrvaktare en gång, men han är nästan nittio år och går med käpp, så dit upp klättrar han nog inte längre.”
Leo hade sett Holger samma dag. Han satt på en bänk i hamnen och delade sin kaka med måsarna, med en blå termos bredvid sig.
Den natten kunde Leo inte sova. Kjell snarkade som en mistlur. Leo gick fram till fönstret.
Ute vid udden lyste det. Ett gult ljus, högt uppe i fyren. Blink, blink, blink. Sedan mörker.
Vad gör Leo?
Leo letade fram ficklampan ur ryggsäcken. Han riktade den mot udden och tryckte på knappen.
Klick. Klick. Klick. Tre gånger.
Sedan väntade han. Viken var alldeles svart. En mås skrek någonstans långt borta.
Då kom det. Blink, blink, blink, från fyren.
Leo släppte nästan ficklampan. Någon hade svarat honom! Eller något.
Han blinkade igen, och ljuset i fyren svarade igen. Sedan släcktes det, och den här gången tändes det inte mer. Det var bara mörkt där ute och vågorna som slog mot klipporna, plask, plask.
Leo kröp ner under täcket med ficklampan i famnen. Var det ett fyrspöke? Satt det någon däruppe och väntade på båtar som aldrig kom?
Vad gör Leo nu?
Leo tände sänglampan och tog fram sitt anteckningsblock. Han skrev:
Natt 1. Ljus i fyren. Tre blink, sedan mörkt. Det SVARADE när jag blinkade.
Tre blink och sedan mörkt. Det var ju precis så som moster Lotta hade sagt att fyren blinkade förr i tiden.
”Ett spöke som kan fyrens gamla blink”, viskade Leo för sig själv.
Men vem kunde komma in i fyren? Moster Lotta hade ju sagt att bara Holger hade nyckeln. Och Holger gick med käpp.
Leo ritade en liten fyr i hörnet av sidan och skrev ett frågetecken bredvid. När han tittade ut igen såg han något han inte hade tänkt på. Bakom fyren, en bit bort, skymtade ett litet tak mellan buskarna.
Vad gör Leo?
Leo tassade in i sovrummet. Kjell snarkade så att gardinerna fladdrade. Leo petade försiktigt på moster Lotta.
”Moster. Det lyser i fyren.”
Moster Lotta satte sig yrvaken upp och tog på sig glasögonen. De gick tillsammans till fönstret. Men nu var allt mörkt vid udden.
”Jag lovar”, sa Leo. ”Det blinkade tre gånger.”
Lotta tittade länge ut i natten. Hon såg inte ut som om hon tyckte att Leo hittade på. Hon såg ut som om hon funderade.
”Tre gånger”, sa hon tyst. ”Precis som förr.”
Sedan gäspade hon stort. ”Vet du vad, Leo. Det här ska vi ta reda på. Men inte mitt i natten i nattlinne.”
Vad bestämmer de?
På morgonen var himlen ljusblå och viken glittrade. Moster Lotta packade en påse med bullar och de gick stigen ut till udden.
Fyrens dörr var låst. Men i den blöta sanden framför dörren fanns spår.
”Titta!” Leo satte sig på huk. Det var stora stövelavtryck med rutmönster. Och bredvid varje vänsterfot fanns ett litet runt hål i sanden, som om någon hade stött i en pinne.
På trappsteget låg något blått. Leo plockade upp det. Det var ett lock till en termos, med en liten säl målad på sidan.
Spåren gick ner mot stigen som ledde till hamnen. Bakom fyren, en bit bort, låg ett litet rött hus, nästan gömt bland enbuskarna. I ett fönster hängde en gardin med blå prickar.
Vad gör Leo?
Nästa kväll, när det hade blivit mörkt och Kjell snarkade som vanligt, drog moster Lotta på sig sin stora regnjacka och Leo tog ficklampan. De smög nerför stigen mot vattnet. Gräset var blött av dagg och det luktade tång.
”Hörs det något?” viskade Leo.
Det hördes något. Ett knackande inifrån båthuset. Tick, tick, tick. Och ett svagt ljus som sipprade ut genom springorna mellan brädorna.
Leo tog tag i mosters hand. Hon höll hårt tillbaka.
”Det är ingen båt i båthuset”, viskade Lotta. ”Det har det inte varit på flera år.”
Tick, tick, tick, lät det igen. Sedan ett skrapande, som när någon drar något över ett golv. Och så något som lät nästan som ett nynnande.
Ovanför dem, uppe vid fyren, var det mörkt. Små moln seglade över himlen, och bakom fyren började det ljusna lite.
Vad gör de?
Leo följde stövelspåren hela vägen till hamnen. Där tog sanden slut och spåren med den. Leo stannade och tänkte.
Vem hade nyckeln till fyren? Vem gick med något som gjorde små runda hål bredvid fötterna? Och vem hade en blå termos?
Vet du vem det var? Tänk efter innan du läser vidare.
På bänken i hamnen satt Holger och matade måsar. Käppen stod lutad mot bänken. Bredvid honom stod en blå termos utan lock.
Leo gick fram och höll upp locket med sälen. Holger tittade på det. Sedan tittade han på Leo. Och så började han skratta så att måsarna flög.
”Avslöjad!” sa han. ”På lördag fyller fyren hundra år, och då ska den lysa igen en kväll. Jag har övat med min gamla batterilykta. Det tar en evighet att gå uppför trapporna med käpp, men jag tar en trappa i taget.”
Han blinkade åt Leo. ”Om någon blinkar till mig, då blinkar jag tillbaka. Det gör man på sjön.”
På lördagen stod Leo bredvid Holger högst upp i fyren och fick trycka på knappen själv. Blink, blink, blink.
Leo och moster Lotta gick fram till det lilla röda huset bakom fyren. Leo knackade. Dörren öppnades av en tjej med kort rött hår och en keps med blå prickar. Bakom henne kom hennes mamma och hälsade.
”Jag heter Majken”, sa tjejen. ”Bor du i huset på andra sidan viken? Har du sett mina blink?”
Leo stirrade på henne. ”Är det du som är fyrspöket?”
Majken fnissade. Hon förklarade att hennes rum låg precis bakom fyren. När hon satt i fönstret och läste med ficklampa på kvällarna lyste ljuset rakt in i fyrens gamla glas. Från andra sidan viken såg det ut som om fyren själv lyste.
”Jag har blinkat ut över viken varje kväll”, sa hon. ”Jag känner ingen här på ön. Jag hoppades att någon skulle se det och vilja leka.”
Det ville Leo. Resten av veckan badade de, fiskade krabbor och hittade på en egen blinkkod. Tre blink betydde god natt. Fem blink betydde: vi ses i morgon.
Leo knackade tre gånger på båthusdörren. Knackandet därinne tystnade.
Sedan hördes en djup röst: ”Huuu! Jag är båthusspööööket!”
Leo backade ett steg. Men moster Lotta satte händerna i sidan.
”Kjell”, sa hon. ”Jag känner igen dina tofflor under dörren.”
Dörren gled upp. Där stod Kjell med en pannlampa på huvudet och sågspån i hela skägget. Han nös så att pannlampan for på sned. ”Atjoo! Ni skulle ju sova!”
”Du skulle ju också sova”, sa Lotta. ”Vem är det då som snarkar i vår säng?”
Kjell såg lite generad ut. ”Det är min telefon. Jag spelade in mig själv när jag snarkade. Annars hade ni märkt att jag smet.”
På arbetsbänken bakom honom stod en liten båt i trä, nästan färdig. På sidan stod det LEO med röd färg.
”Den skulle vara en överraskning till sista dagen”, sa Kjell. ”Och när jag gick ut för att hämta mer trä och tittade upp mot fyren med pannlampan på, då blänkte den i glaset där uppe. Det var visst jag som var fyrspöket.”
De klättrade upp på den släta klippan bredvid båthuset. Stenen var fortfarande varm efter dagens sol. Moster Lotta bredde ut sin regnjacka och de satte sig på den.
Bakom fyren steg något runt och gult upp ur havet. Det var månen, stor som en tallrik.
Den steg långsamt, långsamt, tills den hamnade precis bakom fyrens stora glas högst upp. Och då började fyren lysa. Gult och varmt, alldeles som om någon hade tänt den.
Ett moln drog förbi. Mörkt. Ett till. Ljust igen. Det såg ut som om fyren blinkade.
”Månen”, viskade Leo. ”Det var månen som tände fyren.”
”Det är det finaste spöke jag har sett”, sa moster Lotta.
De satt kvar länge. Nedanför dem, där tången guppade, stack ett runt huvud upp ur vattnet. En säl tittade på dem med blanka ögon och dök sedan ner igen med ett litet plask.
”God natt, fyren”, sa Leo. Och fyren blinkade, för just då kom ett litet moln.
På vägen hem lyste det fortfarande mellan brädorna i båthuset. ”Och båthusspöket då?” frågade Leo. Moster Lotta log. ”Det tar vi en annan kväll. Jag har en känsla av att det spöket brukar snarka.”
Prata om historien
- Vilket slut fick du? Vem eller vad var det som tände ljuset i fyren den gången?
- Vilka ledtrådar hittade Leo vid fyren, och vilken av dem tycker du avslöjade mest?
- Vad hade du gjort om du såg ett ljus blinka i en släckt fyr mitt i natten?
- Om du och en kompis skulle hitta på en egen blinkkod, vad skulle tre blink betyda?
Det är helt okej att bli lite rädd. Då kan ni sluta läsa en stund, tända lampan och välja en annan väg i morgon.
Lekar
Pyssel
Högtider
Sånger och sagor
Kalas och mat
Presenter