Det var först när de träffade grannarna som de hörde historien. Huset hade stått tomt i femtio år. En brand hade härjat där på femtiotalet, men byggnaden stod kvar, svartnad och skadad. Ingen hade velat bo där sedan dess. Grannarna var korta i tonen när de pratade om huset. Några sa bara: “Ni borde låta det stå tomt.”

De första veckorna gick bra. Anna och Johan målade väggarna, satte in nya möbler och började känna sig hemma. Men om nätterna kom ljuden. Tunga steg i hallen. Inte snabba, som om någon sprang, utan långsamma, släpande steg, som om någon drog fötterna mot golvet.

Först trodde de att det var gamla trägolv som knakade. Men stegen var regelbundna. Ett efter ett, alltid på samma plats. Och varje natt, strax efter midnatt.

En natt bestämde de sig för att ta reda på vad som pågick. De låg vakna och väntade. Klockan slog tolv, och strax därefter började ljuden. Släp… klamp. Släp… klamp. De höll andan när ljudet närmade sig sovrummet. Johan tog mod till sig, öppnade dörren försiktigt och lyste ut i hallen.

Där var ingen. Hallen var tom, men stegen fortsatte. De kom nu från vardagsrummet. När de smög dit såg de något de aldrig skulle glömma.

Vid spisen stod en man. Kläderna var brända, trasiga, huden sotig och flagnande. Hans ögon var svarta hål, tomma men ändå fyllda med en närvaro som frös blodet i deras ådror. Han stod stilla, andades tungt, och långsamt vred han huvudet mot dem.

Johan försökte ropa, men rösten fastnade i halsen. Mannen höjde armen, pekade långsamt mot ytterdörren och sa med en hes, bruten röst:
“Ni borde inte vara här.”

Elden från spisen fladdrade till, fast det inte brann. Luften blev kvävande varm, som om lågorna åter vaknade till liv. Mannens gestalt darrade, som en skugga i värme, och sedan började han gå mot dem. Släp… klamp. Släp… klamp.

Anna och Johan flydde huset den natten och återvände aldrig. Dagen efter, när grannarna gick dit, stod huset lika tomt som alltid. Inga möbler, inga spår av att någon bott där. Bara askan som låg kvar framför spisen – och två färska avtryck i dammet vid sovrumsdörren, som om någon stått där och sett på.

The post Den sista gästen appeared first on Krabat.

“Simon…” Rösten var raspig, som om någon viskade genom trasigt glas. Han stelnade. Det var inte en röst han kände igen. “Jag står utanför ditt fönster.”

Hjärtat slog hårt. Han vred på huvudet och stirrade mot fönstret. Ute på gatan var det tomt, bara gatlyktans svaga ljus och vinden som rörde löven. När han åter tog mobilen till örat hade samtalet brutits.

Han berättade inget för sina föräldrar. De skulle bara säga att det var ett skämt. Men samtalen fortsatte. Varje kväll, samma dolt nummer, samma röst. Alltid hans namn först, sedan en kall mening. “Jag ser dig.” “Du hör mig, va?” “Släck lampan.”

Simon började lämna mobilen i vardagsrummet om nätterna, men på något sätt hittade den alltid tillbaka till hans sängbord. En gång vaknade han mitt i natten av att den vibrerade intill kudden, trots att han var säker på att han lagt den långt bort.

En kväll bestämde han sig för att svara igen, fast besluten att säga ifrån. “Vem är du?” frågade han med skakig röst. Det blev tyst i några sekunder. Sedan, det välbekanta viskandet: “Jag är inne nu.”

Samtalet bröts. Simon kastade ifrån sig telefonen och stirrade runt i rummet. Dörren var stängd. Gardinerna stilla. Han försökte intala sig att det bara var fantasi. Men då hörde han det – ett knarrande från garderoben. Långsamt, som om någon flyttade på sig där inne.

Han satt blickstilla, oförmögen att röra sig. Mobilen ringde igen. Samma nummer. Han vågade inte svara, men på skärmen stod ett nytt meddelande: “Titta bakom dig.”

The post Telefonsamtalet appeared first on Krabat.

När klockan slog åtta och de sista barnen gått hem, gick han som vanligt genom korridorerna för att släcka lamporna och låsa dörrarna. Då såg han dem. Skuggor. De rörde sig längs väggarna, ibland i små grupper, ibland en och en. Det var som om barn fortfarande sprang där, trots att skolan var tom. Ibland kunde han nästan höra ekot av fniss och lätta fotsteg, men när han tände lamporna var korridoren alltid lika öde.

En kväll bestämde sig herr Lund för att undersöka närmare. Han väntade tills byggnaden var helt tyst och gick långsamt genom korridorerna med ficklampan i handen. Ljuset svepte över väggarna, och där – i ögonvrån – såg han skuggorna igen. Små kroppar som rörde sig snabbt, försvann bakom hörn och dörröppningar. Men när han följde efter var allt tomt.

Han försökte intala sig själv att det bara var trötthet eller inbillning. Men nästa morgon, när han återigen gick samma runda, stannade han plötsligt till. På golvet i en av korridorerna, där ingen gått sedan kvällen innan, fanns små fotavtryck i dammet. Barnfötter. Så tydliga att han nästan kunde räkna tårna.

Det märkliga var att spåren inte ledde någonstans. De började mitt i korridoren och slutade lika plötsligt som de hade dykt upp. Herr Lund kände en kall rysning längs ryggraden. Han visste att han var den enda som varit där inne. Ändå fanns spåren kvar, som ett bevis på att skuggorna han sett inte bara var fantasi.

Efter den dagen berättade han sällan vad han såg för andra. Men varje kväll, när skolan tystnade och klockan närmade sig åtta, visste han att skuggorna väntade i korridorerna. Och även om han aldrig kunde förklara dem, såg han alltid till att vara ute ur byggnaden innan mörkret blev för tjockt. För i den gamla skolan var det något som dröjde sig kvar – och det var inte bara minnen av skrattande barn.

The post Skuggorna i skolan appeared first on Krabat.