Hoppa till innehållet
Sagor

Sagan om pannkakan som rullade i väg

En tjock, rund, gyllengul pannkaka med små bruna stekfläckar och två små prickögon rullar som ett hjul längs en grusväg genom ett sommargrönt landskap med en röd stuga i bakgrunden.

Sagan om pannkakan handlar om en tjock, gyllene pannkaka som inte vill bli uppäten. Den hoppar ur stekpannan och rullar i väg på vägen, förbi en gubbe, en höna, en tupp, en anka och en gås, tills den möter en mycket vänlig gris. Här är den gamla norska folksagan återberättad för barn mellan 3 och 6 år, med upprepningar som barnen snart kan säga med.

Läsetid ungefär 5 minuter. Passar från 3 år.

Visa sagans bilder

Pannkakan hoppar ur stekpannan medan mamma och barnen tittar.Visa bilden

Det var en gång en mamma som hade sju hungriga barn. En morgon stod hon vid spisen och stekte en pannkaka. Det var en tjock och fin pannkaka, gul som smör, och den låg i pannan och fräste och blev större och större.

Runt spisen stod alla sju barnen, och borta på kökssoffan satt morfar och tittade på.

”Snälla mamma, får jag lite pannkaka?” sa det första barnet.

”Snälla, rara mamma!” sa det andra.

”Snälla, rara, goda mamma!” sa det tredje. Och så höll de på, ett barn i taget, ända till det sjunde, som sa: ”Snälla, rara, goda, söta, finaste, allra bästa mamma!”

”Vänta bara tills jag har vänt den”, sa mamma. ”Sedan ska ni få pannkaka allihop. Se så tjock och fin den ligger där.”

Men det hörde pannkakan. Uppäten? Nej tack, tänkte hon. Hon vände sig själv i pannan, stekte sig lite på andra sidan så att hon blev stadig, och så hoppade hon rakt ner på golvet. Sedan rullade hon som ett hjul ut genom dörren och bort längs vägen.

”Stanna, stanna!” ropade mamma och sprang efter med stekpannan i ena handen och sleven i den andra. Efter henne sprang alla sju barnen, och sist kom morfar och linkade med sin käpp. Men pannkakan rullade och rullade, och snart var hon så långt borta att ingen kunde se henne.

Efter en stund mötte pannkakan en gubbe med en stor hatt.

”God dag, pannkakan”, sa gubben. ”Fina, fina pannkakan, stanna lite så jag får äta upp dig!”

”Jag har sprungit ifrån mamma och morfar och sju hungriga barn”, sa pannkakan. ”Då kan jag springa ifrån dig också!” Och så rullade hon vidare.

Pannkakan rullar förbi hönan, tuppen, ankan och gåsen.Visa bilden

Snart mötte hon en höna som sprätte i gruset.

”God dag, pannkakan”, sa hönan. ”Fina, fina pannkakan, stanna lite så jag får äta upp dig!”

”Jag har sprungit ifrån mamma och morfar och sju hungriga barn och gubben med hatten. Då kan jag springa ifrån dig också, höna pöna!” Och så rullade hon vidare.

Sedan mötte hon en tupp.

”Kuckeliku, god dag, pannkakan! Fina, fina pannkakan, stanna lite så jag får äta upp dig!”

”Jag har sprungit ifrån mamma och morfar och sju hungriga barn och gubben med hatten och hönan. Då kan jag springa ifrån dig också, tuppen!” Och så rullade hon vidare.

Vid ett dike satt en anka.

”Kvack, god dag, pannkakan! Fina, fina pannkakan, stanna lite så jag får äta upp dig!”

”Jag har sprungit ifrån mamma och morfar och sju hungriga barn och gubben och hönan och tuppen. Då kan jag springa ifrån dig också, ankan!” Och så rullade hon vidare.

På en äng gick en gås och nappade i gräset.

”Snatter, god dag, pannkakan! Fina, fina pannkakan, stanna lite så jag får äta upp dig!”

”Jag har sprungit ifrån mamma och morfar och sju hungriga barn och gubben och hönan och tuppen och ankan. Då kan jag springa ifrån dig också, gåsen!” Och så rullade hon vidare, det fortaste hon kunde.

Nu hade pannkakan rullat länge, länge. Vid skogskanten mötte hon en gris.

”God dag, pannkakan”, sa grisen. Men grisen bad inte att få äta henne. Han sa bara: ”Du behöver inte rusa så. Ska vi inte gå i sakta mak tillsammans genom skogen? Det är tryggare att vara två.”

Det tyckte pannkakan lät klokt. Så de gick sida vid sida, grisen och pannkakan, en bra bit in i skogen.

Pannkakan sitter på grisens nos vid bäcken.Visa bilden

Till slut kom de till en bäck. Grisen var tjock och rund och flöt fint på vattnet, men pannkakan kunde inte simma.

”Sätt dig på min nos, så bär jag dig över”, sa grisen.

Pannkakan klättrade upp på grisens nos.

”Nöff, nöff!” sa grisen. Och hamm, så var pannkakan borta.

Och eftersom pannkakan inte kom längre, så kommer inte sagan längre heller.

Men hemma i köket stod mamma vid spisen igen och stekte en ny pannkaka. Den här gången låg den alldeles stilla i pannan, och alla sju barnen och morfar fick var sin bit.

Prata om sagan

  • Vilka mötte pannkakan på vägen? Kommer du ihåg alla i rätt ordning?
  • Varför tror du att pannkakan gick med på att följa med grisen?
  • Hade du stannat om någon sa ”fina, fina pannkakan”?
  • Vad skulle hända om det var en kanelbulle som rullade i väg i stället?

Tips: låt barnet säga pannkakans svar. Listan blir längre för varje djur, och det är där det roliga sitter. Det går också fint att leka sagan med gosedjur som ställs i rad på golvet.

Sagan om pannkakan är en norsk folksaga som Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe skrev ner i Norske Folkeeventyr (1841-1844). Den kom på svenska i Ernst Lundquists översättning Norska folksagor och huldre-sägner på 1880-talet. Liknande sagor om mat som rymmer finns i många länder, till exempel den ryska Kolobok och den engelska om pepparkaksgubben. Källor: Pannekaken, Projekt Runeberg, Pannkakan, Wikisource, The Gingerbread Man, Wikipedia.