Hoppa till innehållet
Sagor

Åtta lugna godnattsagor för barn att läsa högt

En liten gul kanin med långa öron och vit bomullstuss till svans ligger hoprullad och sover i en mjuk bädd av hö i en håla under ett äppelträd en stjärnklar kväll, öronen ligger som en filt över ryggen, en mus sover mellan stenarna i en stenmur bredvid.

Här är åtta korta godnattsagor för barn att läsa högt vid läggdags, alla skrivna för krabat.se. Två är för de minsta (2-4 år) och har mycket upprepning, tre passar 4-6 år och tre är lite längre för barn mellan 6 och 9. Varje saga tar två till fyra minuter att läsa och slutar lugnt, med någon som somnar.

Läsetid två till fyra minuter per saga. Passar barn mellan 2 och 9 år.

Visa sagornas bilder

Varför en godnattsaga hjälper

En saga i sängen är ett tydligt tecken på att dagen är slut. 1177 skriver att tydliga rutiner hjälper oss att veta när det är dags att sova, och nämner just att läsa en bok som en del av kvällen, tillsammans med bad, pyjamas och tandborstning. Sagorna här är därför skrivna för att gå ner i tempo: korta meningar, saker som händer om och om igen och ett slut där det blir tyst och mörkt och tryggt.

Så läser du vid läggdags

  • Gör samma saker i samma ordning varje kväll, och låt sagan komma sist när tänderna redan är borstade.
  • Dämpa ljuset. 1177 tipsar om att sänka belysningen på kvällen inför sovtiden. Läser du från mobilen, skruva ner ljusstyrkan och håll skärmen bort från barnet.
  • Läs långsammare än du tror att du behöver, och sänk rösten mot slutet. De sista meningarna kan nästan viskas.
  • Låt de minsta säga upprepningarna med dig (”God natt, lilla ekorre”). Det är fint att höra samma saga tio kvällar i rad.
  • Välj en lugn saga. 1177 råder barn som är rädda vid läggdags att undvika skrämmande sagor och tv just då, så spara draksagan till en kväll när mörkret inte känns läskigt, eller läs den på dagen först.

God natt, alla i skogen

Läsetid ungefär 2 minuter. Passar från 2 år.

Ugglan säger god natt till djuren i skogen.Visa bilden

Solen går ner bakom de höga granarna. Himlen blir rosa, sedan lila, sedan mörkblå. Det är kväll i skogen.

Ugglan sitter högt uppe i en tall och tittar ner. ”Hoo, hoo”, säger ugglan. ”Nu är det dags att sova.”

Ekorren springer upp i sin gran. Hon kryper in i sitt runda bo av mossa och lägger den yviga svansen över nosen, som ett litet täcke.

”God natt, lilla ekorre”, säger ugglan.

”God natt”, viskar ekorren.

Igelkotten tassar in under en hög med löv. Prassel, prassel. Han rullar ihop sig till en liten taggig boll.

”God natt, lilla igelkott”, säger ugglan.

”God natt”, viskar igelkotten.

Räven går hem till sin lya under den stora stenen. Hon snurrar runt ett varv, två varv, tre varv. Sedan lägger hon sig med nosen på tassarna.

”God natt, lilla räv”, säger ugglan.

”God natt”, viskar räven.

Haren hoppar in under en gran där grenarna når ända ner till marken. Hon gör sig liten, liten, och lägger öronen platt längs ryggen.

”God natt, lilla hare”, säger ugglan.

”God natt”, viskar haren.

Nere vid bäcken har ankorna stuckit in näbbarna under vingarna. Grodan har slutat kväka. Vinden har slutat blåsa. Bara bäcken porlar, sakta, sakta.

Ugglan tittar ut över skogen. Alla ligger i sina bon. Alla är varma. Alla blundar.

”Hoo, hoo”, säger ugglan, alldeles tyst. ”Nu sover hela skogen.”

Och så sitter hon kvar i sin tall och vaktar, medan stjärnorna tänds en efter en.

Ekorren sover. Igelkotten sover. Räven sover. Haren sover. Ankorna sover.

Och nu är det din tur. God natt, lilla du.

Månen tittar in

Läsetid ungefär 2 minuter. Passar från 2 år.

Månen tittar in till Olle som ligger i sin säng.Visa bilden

Det är natt. Den runda gula månen kommer upp över taken. Den vill se att alla har lagt sig.

Månen tittar in i ladugården. Där står kon och tuggar, tugg, tugg. Månen lyser på henne, mjukt, mjukt. Kon slutar tugga. Kon blundar.

”God natt, ko”, säger månen.

Månen tittar in i hönshuset. Där sitter hönorna på sin pinne, tätt, tätt. Månen lyser på dem, mjukt, mjukt. Hönorna stoppar huvudet under vingen.

”God natt, hönor”, säger månen.

Månen tittar ner i dammen. Där simmar en liten fisk. Månen lyser på vattnet, mjukt, mjukt. Fisken lägger sig stilla vid botten.

”God natt, fisk”, säger månen.

Månen tittar in i hundkojan. Där ligger hunden och viftar lite på svansen. Månen lyser på honom, mjukt, mjukt. Hunden lägger nosen på tassarna.

”God natt, hund”, säger månen.

Månen tittar in genom ett fönster i det gula huset. Där inne ligger Olle i sin säng. Han har sin nalle under armen och täcket upp till hakan. Men ögonen är öppna.

Månen lyser på golvet. Där ligger Olles röda bil. ”God natt, bil”, säger månen.

Månen lyser på stolen. Där hänger Olles tröja. ”God natt, tröja”, säger månen.

Månen lyser på nallen. ”God natt, nalle”, säger månen.

Till sist lyser månen på Olles kudde, mjukt, mjukt.

Olle gäspar en stor gäspning. Han tittar upp på månen i fönstret.

”God natt, måne”, viskar Olle.

”God natt, Olle”, säger månen.

Olle blundar. Kon sover. Hönorna sover. Fisken sover. Hunden sover. Nallen sover. Olle sover.

Och månen seglar vidare över himlen, tyst, tyst, för att titta in hos nästa barn.

Krabat och den långa gäspningen

Läsetid ungefär 3 minuter. Passar från 4 år.

Krabat försöker hålla tillbaka den långa gäspningen.Visa bilden

Krabat var en liten gul kanin med långa öron och en svans som en bomullstuss. Han bodde i en håla under ett äppelträd, och han tyckte inte alls om att sova.

”Jag är inte trött”, sa Krabat varje kväll. ”Inte ett dugg.”

En kväll när solen hade gått ner hoppade han ut ur hålan för att leka. Vid stenmuren satt musen och gäspade.

”Vill du leka?” frågade Krabat.

”Aaaah”, gäspade musen. ”Jag ska nog lägga mig.” Och så kröp hon in mellan stenarna.

Krabat hoppade vidare till dammen. Där satt grodan på ett näckrosblad.

”Vill du leka?” frågade Krabat.

”Aaaaaah”, gäspade grodan, en ännu större gäspning. ”Jag ska nog lägga mig.” Och så gled hon ner i vattnet, plupp.

Krabat hoppade till ängen. Där stod hästen och blundade nästan redan.

”Vill du leka?” frågade Krabat.

”Aaaaaaaaah”, gäspade hästen, så stort att man kunde se alla hans tänder. ”Jag ska nog lägga mig.”

Krabat satte sig i gräset. Det var konstigt. Alla gäspade. Gäspningarna liksom flög från den ena till den andra, som fjärilar.

Då kom en gäspning flygande till Krabat också. Den började längst ner i magen. Den kröp upp genom bröstet. Den kittlade i halsen.

Krabat höll för munnen. ”Jag är inte trött”, sa han bakom tassen.

Men gäspningen var envis. Den tryckte och den puttade, och till sist kom den ut.

”Aaaaaaaaaaaaaaah!”

Det var den längsta gäspningen i hela trädgården. Den var så lång att Krabats öron föll ner över ögonen.

”Hm”, sa Krabat. ”Kanske är jag lite trött ändå. Bara lite.”

Han hoppade sakta tillbaka till äppelträdet. Hopp. Hopp. Hopp. Varje hopp blev lite kortare än det förra.

I hålan låg hans mjuka bädd av hö. Krabat snurrade runt en gång och lade sig ner. Han drog in tassarna under sig och lade öronen över ryggen som en filt.

Utanför föll ett litet äppelblad ner på marken. Musen sov. Grodan sov. Hästen sov.

”Inte ett dugg trött”, mumlade Krabat, med ögonen redan stängda.

Och sedan sov han också.

Båten som vaggade

Läsetid ungefär 3 minuter. Passar från 4 år.

Yasmin och morfar sover i båten som vaggar på vågorna.Visa bilden

Det var sommar, och Yasmin skulle sova i morfars båt för första gången. Båten hette Tärnan. Den var gjord av trä och målad vit, med en liten kajuta längst fram där två smala sängar fick plats.

Morfar hade lagt båten i en lugn vik bland kobbar och skär. Han hade kastat ankaret, och nu låg Tärnan alldeles stilla.

Fast inte helt stilla.

När Yasmin hade borstat tänderna över relingen och krupit ner i sin sovsäck, kände hon att hela båten rörde sig. Lite åt ena hållet. Lite åt andra hållet.

”Morfar, båten gungar”, sa hon.

”Den vaggar”, sa morfar från sin säng. ”Havet vaggar Tärnan, precis som man vaggar en bebis.”

Yasmin låg tyst och lyssnade.

Lipp, lapp, sa vågorna mot båtens sida. Lipp, lapp.

Knirk, sa repet till ankaret. Knirk.

Långt borta ropade en mås, en enda gång, och sedan inte mer.

Genom den lilla runda gluggen ovanför sängen kunde hon se himlen. Den var inte mörk, för på sommaren blir det aldrig riktigt mörkt i skärgården. Den var ljusblå och lite rosa, och en ensam stjärna lyste.

”Vad gör fiskarna nu?” viskade Yasmin.

”De sover nere bland tången”, viskade morfar. ”De vaggar också, fram och tillbaka.”

Yasmin tänkte på fiskarna som sov. Hon tänkte på tången som rörde sig sakta, sakta, som långa gröna hårslingor. Hon tänkte på måsen som hade stuckit näbben under vingen på en klippa.

Båten vaggade. Lite åt ena hållet. Lite åt andra hållet.

Lipp, lapp. Knirk.

Morfar började andas långt och djupt. Det lät nästan som vågorna.

Yasmin drog sovsäcken upp till näsan. Den luktade lite salt och lite morfar. Ögonlocken blev tunga, som om havet lade sig ovanpå dem.

Lipp, lapp, sa vågorna.

Lipp.

Lapp.

Och Tärnan vaggade och vaggade i den ljusa sommarnatten, tills både Yasmin och morfar sov lika stilla som fiskarna under dem.

När snön föll över stan

Läsetid ungefär 3 minuter. Passar från 4 år.

Hugo och mamma ser snön bädda ner hela gården.Visa bilden

Hugo kunde inte somna. Han hade legat länge och vridit sig, och nu satt han upp i sängen.

”Mamma”, ropade han. ”Det är för mycket ljud.”

Det var det verkligen. En bil körde förbi på gatan, brrrm. Någon smällde i en dörr i trappan. En hund skällde två gånger. Det surrade och susade och brummade överallt.

Mamma kom in och satte sig på sängkanten. Hon drog undan gardinen en liten bit.

”Titta”, sa hon.

Ute i ljuset från gatlampan föll snö. Det var den första snön den vintern. Stora, mjuka flingor som dansade ner, långsamt, som om de inte hade någon brådska alls.

”Snön är bra på att göra det tyst”, sa mamma. ”Ska vi se?”

Hugo och mamma tittade.

Snön föll på bilen som stod parkerad nedanför. Den blev vit på taket och vit på motorhuven, som om någon hade bäddat den.

Snön föll på cykeln vid porten. Den fick en vit sadel och vita styren.

Snön föll på sandlådan på gården, och på gungan och på rutschkanan. Allt fick ett tunt vitt täcke.

Snön föll på gatan, och när nästa bil kom körde den sakta, sakta. Den lät inte brrrm längre. Den lät bara sssh.

Hunden hade slutat skälla. Dörren i trappan var stängd. Det enda som hördes var ingenting.

”Hör du?” viskade mamma.

”Jag hör inget”, viskade Hugo.

”Precis”, sa mamma.

Flingorna fortsatte att falla. På taken. På träden. På den lilla fågelholken i björken, där en talgoxe säkert satt och sov med fjädrarna uppburrade.

”Nu har snön bäddat ner hela stan”, sa mamma. ”Bilen och cykeln och gungan. Och nu är det bara en kvar.”

”Vem då?” frågade Hugo.

Mamma drog upp täcket över honom, ända upp till hakan, och stoppade om vid fötterna och vid sidorna.

”Du”, sa hon.

Hugo låg under sitt täcke precis som cykeln låg under sitt. Varmt. Tyst. Utanför föll snön och föll och föll.

Han hann räkna till sju flingor. Sedan sov han.

Nattåget norrut

Läsetid ungefär 4 minuter. Passar från 6 år.

Dalia tittar ut på natten från sin säng på nattåget.Visa bilden

Dalia hade aldrig sovit på ett tåg förut. Hon och pappa skulle åka hela natten, upp mot fjällen, och när de vaknade skulle de vara framme.

Deras kupé var pytteliten. Det fanns ett handfat, en spegel, en stege och två sängar, den ena ovanför den andra. Dalia fick den övre. Där uppe fanns en egen liten lampa och ett nät där man kunde lägga sina saker.

Hon lade sin ficklampa i nätet, och sin bok, och sitt tygdjur, en grå säl som hette Kobbe.

Konduktören knackade på dörren och kontrollerade biljetterna. Han hade en blå mössa och ett vänligt ansikte.

”Sov gott”, sa han. ”Jag väcker er när vi närmar oss.”

Sedan ryckte tåget till, och så började det rulla.

Dunk dunk. Dunk dunk. Dunk dunk.

Dalia låg på mage och tittade ut genom den lilla springan i rullgardinen. Först gled stadens ljus förbi, gula och vita och röda. Sedan blev ljusen färre. Sedan kom de bara ibland: en ensam gård med ett fönster som lyste, en vägkorsning, en bensinmack.

Dunk dunk. Dunk dunk.

”Pappa”, viskade hon ner över sängkanten. ”Sover du?”

”Nästan”, viskade pappa. ”Vad ser du?”

”Skog”, sa Dalia. ”Bara skog. Och en sjö. Och nu ett hus till.”

Tåget stannade på en liten station. Det var alldeles tyst. En lampa lyste på perrongen, och under den stod en man med en väska och väntade. Någon steg på. En dörr slog igen. Sedan rullade de vidare.

Dunk dunk. Dunk dunk.

Ljudet var som ett hjärta, tänkte Dalia. Ett stort, lugnt hjärta som slog under henne hela tiden. Sängen svajade lite i kurvorna, mjukt, som en hängmatta.

Hon tänkte på allt som sov därute. Rådjuren i skogen. Fåglarna i träden. Människorna i husen med de släckta fönstren. Och tåget som rullade förbi dem alla, tyst och försiktigt, som om det inte ville väcka någon.

Hon tände ficklampan och lyste på Kobbe. ”Vi är på väg”, viskade hon till honom. Sedan släckte hon den igen.

Dunk dunk. Dunk dunk.

Ögonen gled igen. Hon öppnade dem. De gled igen.

Därnere hade pappa börjat andas långsamt och tungt.

Dunk dunk, sa tåget. Sov nu. Dunk dunk. Sov nu.

Och Dalia lade kinden mot kudden, med Kobbe under hakan, och lät tåget bära henne genom natten. När konduktören knackade på dörren nästa morgon och rullgardinen åkte upp, låg det snö på fjällen utanför. Men det visste hon ingenting om än. Nu sov hon.

Eken som somnade

Läsetid ungefär 3 minuter. Passar från 6 år.

Frida och Melker hoppar i löven under den gamla eken.Visa bilden

Mitt på en äng, alldeles för sig själv, stod en gammal ek. Hon var så gammal att ingen visste hur gammal. Hennes stam var bred som ett bord och hennes grenar sträckte sig långt ut åt alla håll.

Hela sommaren hade eken haft fullt upp. Fåglar hade byggt bon i hennes grenar. Barn hade klättrat på henne och ätit sina smörgåsar i hennes skugga. Hennes löv hade fladdrat och prasslat och fångat solen hela långa dagarna.

Men nu var det höst. Kvällarna kom tidigare, och luften luktade svamp och regn.

En morgon märkte eken att hon kände sig trög. Hon gäspade, fast träd egentligen inte kan gäspa, och då föll hennes första löv. Det var gult och brunt och seglade sakta ner i gräset.

”Hej då”, sa eken till lövet. ”Tack för sommaren.”

Ekorren kom springande och samlade ekollon. Han stoppade dem i munnen och sprang iväg och grävde ner dem, ett här och ett där, för att ha mat i vinter.

”Ta så många du vill”, sa eken. ”Jag behöver dem inte nu.”

Svalorna samlades på telefontråden vid vägen. Sedan flög de söderut, allihop på en gång.

”Hej då, svalor”, sa eken. ”Vi ses i vår.”

Dag efter dag föll fler löv. Ett och ett, och ibland många på en gång när vinden blåste. Frida och hennes lillebror Melker kom med krattor och krattade ihop dem till en stor hög, och sedan hoppade de rakt ner i den så att löven yrde.

Eken tyckte om det. Det var ett bra sätt att säga hej då.

Inne i stammen hände något annat, något som ingen kunde se. Saven, som är trädets eget vatten, drog sig sakta ner mot rötterna, djupt ner i den varma jorden. Där skulle den vila hela vintern.

En natt kom den första frosten. Gräset blev vitt och knastrigt. Det sista lövet satt längst ut på en gren och darrade.

”Nu är det dags”, sa eken.

Lövet släppte taget och dansade ner och lade sig ovanpå alla de andra, som ett tak över igelkotten som sov därunder.

Eken stod stilla. Hennes grenar var bara och mörka mot himlen. Hon var inte ledsen. Hon var bara väldigt, väldigt trött, på det goda sättet, som när man har lekt hela dagen.

Hon drog in sin sav i rötterna och slöt sina tusen små knoppar, där de nya löven redan låg och väntade, hoprullade och små.

Och så somnade eken. Snön skulle komma och lägga sig på hennes grenar. Vinden skulle sjunga för henne. Och någon gång i april skulle solen värma hennes bark, och då skulle hon vakna och sträcka på sig.

Men det var långt dit. Nu sov hon.

Draken som var rädd för mörkret

Läsetid ungefär 4 minuter. Passar från 6 år.

Glöd och fladdermusen Isa tittar på stjärnorna i mörkret.Visa bilden

Uppe i ett berg, i en grotta full av mossa, bodde en liten grön drake som hette Glöd. Han hade vingar som var lite för stora för honom.

Glöd kunde spruta eld. Inte stora eldar, för han var ju liten, men en varm gul låga som räckte för att lysa upp hela grottan. Och det var tur, för Glöd var rädd för mörkret.

Varje kväll när solen gick ner tände han sin låga och höll den igång så länge han orkade. ”Fff”, gjorde han, och grottan lyste. ”Fff.” Men ju tröttare han blev, desto mindre blev lågan, och till sist fladdrade den och slocknade. Då blev det mörkt, och Glöd kröp ihop och höll för ögonen.

En sådan kväll hörde han en tunn röst från grottans tak.

”Varför håller du för ögonen?”

Glöd kikade mellan klorna. Upp och ner i taket hängde en liten brun fladdermus.

”För att det är mörkt”, sa Glöd. ”Och i mörkret finns det… saker.”

”Vilka saker?” frågade fladdermusen.

Glöd tänkte efter. Han visste faktiskt inte.

”Jag heter Isa”, sa fladdermusen. ”Jag är ute i mörkret varje natt. Vill du se vad som finns där?”

Glöd ville egentligen inte. Men han ville inte heller sitta ensam. Så han följde Isa till grottans öppning, och de satte sig på en sten och tittade ut.

Först såg Glöd ingenting alls, men han väntade.

Sakta började ögonen vänja sig. Då såg han att himlen inte alls var svart. Den var full av stjärnor, fler än han kunde räkna. Han såg månen, som lade ett silverskimmer över hela dalen.

Nere i gräset lyste små gröna prickar.

”Vad är det?” viskade Glöd.

”Lysmaskar”, sa Isa. ”De har sina egna små lampor.”

Glöd lyssnade. En syrsa spelade. En bäck porlade. En uggla ropade långt borta, och en annan uggla svarade. Det lät som om natten pratade tyst med sig själv.

”Mörkret är som ett stort täcke”, sa Isa. ”Det lägger sig över alla, så att de kan vila. Fåglarna och rådjuren och blommorna. Och små drakar.”

Glöd tittade på stjärnorna en lång stund. Han märkte att han inte höll för ögonen längre.

När de gick in i grottan igen var det mörkt där också. Men nu visste Glöd vad som fanns i mörkret: mossa, stenar, en vän i taket och stjärnorna strax utanför.

Han lade sig på sin mossbädd och slog svansen runt sig. Han sprutade inte eld. Han lät bara en enda liten gnista glöda i nosen, som en nattlampa, för säkerhets skull.

”God natt, Isa”, viskade han.

”God natt, Glöd”, viskade Isa uppifrån taket.

Gnistan blev mindre och mindre. Och när den slocknade sov Glöd redan, varm och trygg under mörkrets stora täcke.

Källor: 1177, Barns sömn i olika åldrar. Sagorna är skrivna för krabat.se.