Hoppa till innehållet
Spökhistorier

Välj din egen berättelse om viskningen i biblioteket

Ett stängt bibliotek en mörk höstkväll, upplyst bara av en grön nödutgångsskylt och en liten lampa på lånedisken, med en flicka i strumplästen som tittar fram ur en läshörna med stjärnor i tygtaket medan några böcker ligger på golvet mellan de höga hyllorna.

En spökhistoria i formen välj din egen berättelse, för barn från 7 år: Vera somnar i läshörnan på biblioteket och vaknar när det har stängt, och någon i mörkret viskar om hjälp att hitta en bok (läskighet: 1 spöke av 3, fyra olika slut).

Du väljer själv hur det går. Ungefär 5-8 minuter per väg. Passar från 7 år.

Vera älskade läshörnan på biblioteket. Den låg längst in på barnavdelningen, bakom hyllan med serietidningar, och såg ut som en grotta. Taket var gjort av blått tyg med små stjärnor, och på golvet låg stora mjuka kuddar.

Varje tisdag gick Vera till biblioteket efter skolan. Pappa jobbade sent på tisdagar och hämtade henne när biblioteket stängde klockan sex.

Den här tisdagen var hon trött. Hon kröp in i grottan med en tjock bok om rymden, lade huvudet på en kudde och läste om Saturnus ringar. Bokstäverna blev suddiga. Ögonen blev tunga.

När hon vaknade var det tyst. Alldeles tyst. Taklamporna var släckta och det enda som lyste var den gröna skylten över nödutgången. Klockan på väggen visade fem över sex.

Vera satte sig upp. Då hördes ett ljud. Flopp. Någonstans föll en bok. Flopp. En till.

Och så en röst, tunn som papper: ”Hjälp mig. Jag hittar inte boken.”

Vad gör Vera?

Vera tog ett djupt andetag och smög in bland hyllorna. Golvet var kallt under strumporna, för skorna stod kvar vid kuddarna i grottan.

Mellan hyllorna var det halvmörkt. Det luktade papper och lite damm, som det alltid gjorde. Men nu såg allt annorlunda ut. Hyllorna var höga som hus och skuggorna låg som långa mattor över golvet.

På golvet låg böcker. En här, en där, en bit bort. Som ett spår av brödsmulor.

”Hallå?” viskade Vera.

Det prasslade högt uppe på en hylla. Sedan kom rösten igen, närmare nu: ”Hjälp mig. Den är röd. Den är gammal.”

Veras hjärta dunkade. Men rösten lät inte arg. Den lät ledsen, som någon som har tappat bort något viktigt.

Vad gör Vera nu?

Vera plockade upp böckerna en efter en. En bilderbok om en gris. En bok om dinosaurier. En pysselbok med klistermärken. Ingen av dem var röd och ingen av dem var gammal.

Spåret ledde bort mot sagohyllan, där de minsta barnen brukade sitta. Där stod den gamla sagohögtalaren som spelade sagor när man tryckte på den stora gula knappen.

Vera höll böckerna hårt mot magen. Bakom henne knarrade det. Hon vände sig om. Ingenting. Bara hyllorna.

Längre in, där de gamla böckerna stod, de som nästan ingen lånade, fladdrade något. Det lät som sidor som vändes, fast ingen fanns där.

Och högst upp på sagohyllan rörde sig något litet och mjukt.

Vad gör Vera?

”Vem är du?” viskade Vera.

Det blev tyst länge. Så länge att Vera nästan trodde att hon hade drömt.

Sedan kom svaret, ännu tystare: ”Jag har letat så länge. Hjälp mig. Den står inte där den ska.”

Ett svagt ljus gled över taket, långt bort på vuxenavdelningen. Det rörde sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en ficklampa. Eller som ett irrbloss i en mosse.

Vera svalde. Bredvid henne, på hyllan med de gamla böckerna, stack en bok ut lite från de andra. Ryggen var röd och så sliten att guldbokstäverna nästan hade nötts bort.

Vad gör Vera?

Vera smög ut ur grottan och bort mot lånedisken. Där brukade Rasmus stå, bibliotekarien med den randiga tröjan, och dra böckerna under den pipande läsaren. Men disken var tom. Bara en liten lampa lyste.

Bakom disken satt luckan i väggen där man lämnar tillbaka böcker. Från luckan gick ett band som förde böckerna vidare in i ett rum där barn inte fick vara.

Nu surrade bandet. Böcker åkte förbi helt av sig själva, en i taget, och försvann in i mörkret. Flopp, lät det därinne.

Och någonstans ifrån, kanske från luckan, kanske från mörkret bakom, kom viskningen: ”Hjälp mig. Jag hittar inte boken.”

Bortåt hyllorna gnisslade något. Gnissel, gnissel. Som hjul som rullade långsamt närmare.

Vad gör Vera?

Vera kröp in under disken. Där var det trångt och dammigt, och någon hade tappat ett suddgummi som såg ut som en jordgubbe. Hon höll andan.

Gnisslet kom närmare. Gnissel, gnissel. Nu hördes steg också. Lugna, tunga steg. Och ett nynnande, som en sång utan ord.

En ljuskägla svepte över golvet. Den stannade en stund vid Veras strumpor. Sedan gled den vidare.

Hjulen på en bokvagn rullade förbi, och vagnen var fullastad med böcker. Högst upp på högen gungade något litet. Ett öra? Två öron?

”Var är du nu då?” viskade någon. ”Hjälp mig lite. Jag hittar dig inte.”

Vad gör Vera?

”Hallå?” sa Vera, mycket högre än hon hade tänkt.

Någon skrek till, ett högt pipigt ”iiih!”, och sedan rasade en hög med böcker. En ficklampa vändes mot henne. Bakom den stod Rasmus, bibliotekarien, med stora hörlurar runt halsen och en dammvippa i handen.

”Vera! Vad du skrämde mig!”

Han berättade att han alltid stannade en stund efter stängning och gjorde i ordning hyllorna. Han hade haft musik i lurarna och inte hört någonting. ”Och jag viskar alltid här inne. Det sitter i, efter tjugo år på bibliotek.”

”Vad letar du efter?” frågade Vera.

”En bok. Någon har reserverat den, och den står inte på sin plats. En tjock gammal bok om rymden, med röd rygg. Jag har letat bakom varenda hylla.”

Vera tänkte på boken hon hade somnat på. Den var tjock. Och röd. Och gammal.

”Den ligger i grottan”, sa hon. ”Det var jag som reserverade den. Men sedan hittade jag den själv.”

Rasmus skrattade så att ficklampan hoppade. Då knackade det på glasdörren. Där stod pappa med cykelhjälmen på sned och vinkade. Rasmus låste upp, och Vera fick låna rymdboken med sig hem, fast biblioteket var stängt.

Slut. Börja om och välj annorlunda

Vera smög närmare. Högst upp på böckerna satt två små spetsiga öron. Under dem tittade två gula ögon fram.

”Mjau”, sa den lilla saken.

Det var en kattunge, svart som bläck, med en vit fläck på nosen. Den gjorde ett skutt bort till sagohyllan, landade mitt på sagohögtalarens stora gula knapp och klick! En tunn röst började prata: ”Hjälp mig. Jag hittar inte boken. Den är röd. Den är gammal.”

Vera började fnissa. Det var ju sagan om musen Pirr, som letar efter sin farmors bok. Den hade hon lyssnat på när hon var fyra.

”Så det är du som trycker på knappen”, sa hon. ”Och knuffar ner böckerna från hyllorna.”

Kattungen gned huvudet mot hennes hand.

Då tändes taklamporna, och fram bakom en bokvagn kom Rasmus, bibliotekarien, med en tom kattkorg. ”Bläck! Där är du! Han smet ur korgen på mitt kontor.” Sedan fick han syn på Vera och tappade nästan korgen. ”Och där är du! Din pappa står utanför och knackar.”

Vera fick bära Bläck hela vägen till dörren. Han spann så att det kittlade i armarna. På vägen hem bestämde Vera och pappa att tisdagar hädanefter skulle heta katt-tisdag.

Slut. Börja om och välj annorlunda

Den röda boken satt hårt mellan de andra gamla böckerna, men den stack ut lite, som om den ville bli sedd. Vera drog försiktigt ut den.

Boken var tung och luktade som en gammal vind. På omslaget stod det med blekt guld: Sagorna från Sjöstugan.

Längst bak satt ett lånekort i en liten ficka. Där stod datum, stämplade med lila bläck. Det sista var från 1974.

”Över femtio år”, viskade Vera. ”Ingen har läst dig på över femtio år.”

Sidorna prasslade, fast det inte blåste. Och rösten kom igen, alldeles nära: ”Jag stod så långt in att ingen hittade mig.”

Då förstod Vera. Det var boken själv som hade varit borttappad.

Hon bar den till läsgrottan, satte sig på kudden och läste högt. Den första sagan handlade om en gädda som ville lära sig sjunga. Vera läste tills hon skrattade. Sedan var det alldeles tyst. Inga fler böcker föll ner.

Till sist tändes lamporna. Rasmus, bibliotekarien, kom med nycklarna och pappa knackade på glasdörren. Rasmus letade fram en gammal stämpel ur en låda och stämplade lånekortet. ”Den ska få stå på sagohyllan”, sa han. ”Där den syns.”

Slut. Börja om och välj annorlunda

Vera gick fram till luckan bakom disken. Bandet surrade. En bok åkte förbi, sedan en till.

”Hjälp mig”, viskade rösten igen, nu alldeles bredvid henne. ”Jag hittar inte boken. Vänd boken med streckkoden uppåt.”

Vera tittade upp. Ovanför luckan satt en liten skärm som lyste blått. Där stod det: NATTLÄGE. LÅG VOLYM.

Det var återlämningsmaskinen! Den viskade för att det var kväll.

Precis vid luckan låg en bok som hade fastnat på sned. Maskinen försökte läsa den, men den låg upp och ner. Vera vände på den. Det var en kokbok som hette Soppor för trötta föräldrar.

Pip! sa maskinen. ”Tack. Boken är återlämnad. Ha en fin kväll.”

”Detsamma”, sa Vera.

Utanför luckan hördes en röst hon kände igen. ”Vera? Är du där inne?” Det var pappa. Han hade kommit lite sent, sett att det var stängt och stoppat in sin kokbok i luckan medan han ringde till biblioteket.

Strax kom Rasmus, bibliotekarien, rullande med en gnisslande bokvagn och en nyckelknippa. ”Där är du ju! Din pappa ringde. Och du har hjälpt maskinen”, sa han och låste upp. ”Mig brukar den bara klaga på.”

Slut. Börja om och välj annorlunda

Prata om historien

  • Vilket slut fick du? Vem eller vad var det som viskade i biblioteket den gången?
  • Vilka ljud hörde Vera i mörkret, och vad visade det sig att de var?
  • Vad hade du gjort om du vaknade på biblioteket när det var stängt?
  • Om du var en bok som ingen hade läst på länge, vad skulle du vilja handla om?

Det är helt okej att bli lite rädd. Då kan ni sluta läsa en stund, tända lampan och välja en annan väg i morgon.