Bland våra spökhistorier för barn 10 år är det här den som passar bäst att ta med på lägerskolan. En klass vid en sjö, en legend om blöta fotsteg och en natt då något faktiskt klafsar fram i korridoren (läskighet: 2 spöken av 3, ungefär 9 minuters läsning). Den går fint att läsa högt redan från 9 år.
Läsetid ungefär 9 minuter. Passar från 9 år.
Bussen svängde in på grusplanen precis när det började skymma. Vandrarhemmet var ett långt gult trähus med vita knutar, och nedanför det låg en sjö som var så blank att träden på andra sidan syntes två gånger.
”Välkomna till Lomviken”, sa en man med skägg och gummistövlar. Han hette Rune och skötte vandrarhemmet. ”Middagen är klockan sex. Ingen går ner till bryggan utan en vuxen. Och tofflor på inomhus, annars blir det grus i hela huset.”
Hedda bar sin väska uppför trappan till sovsal fyra. Där fanns sex våningssängar, ett fönster mot sjön och en golvlampa som blinkade när man gick förbi den. Hon fick en överslaf bredvid Nadia. Under Hedda sov Omar, som redan hade rullat ut sin sovsäck och gömt något prasslande längst ner i den.
”Vad har du där?” frågade Nadia.
”Ingenting”, sa Omar. ”Strumpor.”
Strumpor prasslar inte, tänkte Hedda. Men hon sa ingenting.
Visa bildenEfter middagen och en lång kvällspromenad runt sjön skulle alla vara i sina sängar klockan nio. Fröken Pernilla gick runt och sa godnatt. Hon hade randig pyjamas och pannlampa och såg ut som en zebra med strålkastare.
”Nu sover vi”, sa hon. ”Jag ligger i rummet längst bort i korridoren. Knacka om det är något.”
Dörren stängdes. Det blev mörkt. Någon fnissade. Någon annan prasslade med en godispåse, och Hedda var helt säker på vem det var.
Då satte sig Ture upp i sängen vid fönstret.
”Vet ni varför det heter sovsal fyra?” viskade han.
”För att det är den fjärde?” sa Nadia.
”Nej. Min storebror var här för tre år sedan. Han sa att det fanns en sovsal fem också. Men de slutade använda den. På grund av Klafsaren.”
Det blev tyst i hela rummet. Till och med Omars godispåse slutade prassla.
”Det sägs att det bor något i sjön”, fortsatte Ture. ”Något stort och mörkt som simmar runt därute om nätterna. Och när det blir riktigt tyst i huset kliver det upp på bryggan och går upp till vandrarhemmet. Man hör det innan man ser det. Klafs. Klafs. Klafs. Blöta fotsteg i korridoren.”
”Varför då?” frågade Omar med pyttesmå röst.
”Det letar efter tofflor”, sa Ture. ”Ingen vet varför. Men varje lägerskola försvinner det tofflor. Och den som har gömt något i sin säng, den hör det komma närmast.”
Omar drog upp sovsäcken till hakan.
”Du hittar på”, sa Hedda.
”Fråga Rune”, sa Ture och lade sig ner igen. ”Han vet.”
Hedda låg länge och tittade upp i taket. Hon trodde inte på Klafsaren. Inte alls. Men hon kunde inte låta bli att lyssna efter ljud från sjön.
Det var mitt i natten när hon vaknade. Hela rummet andades långsamt. Månen lyste in genom fönstret och gjorde en vit fyrkant på golvet.
Sedan hörde hon det.
Ett plask, långt nere vid sjön. Och så ett till.
Hedda låg alldeles stilla. Hon försökte tänka på vanliga saker. En fisk som hoppade. En and. Sjön var full av sådant.
Men efter en stund hördes ett nytt ljud. Det kom inifrån huset, från trappan.
Klafs.
Klafs.
Klafs.
Hedda sträckte ut handen och petade på Nadia. ”Vakna”, viskade hon. ”Lyssna.”
Nadia slog upp ögonen. Först såg hon arg ut, sedan hörde hon det också. Hon tog tag i Heddas arm så hårt att det kändes.
Klafs. Klafs. Ljudet kom uppför trappan och in i korridoren. Det var tungt och blött, som någon som gick med fötterna fulla av vatten. Och mellan stegen hördes något annat. Ett lågt, rasslande andetag. Hhhhh. Hhhhh.
Visa bildenNu hade fler vaknat. Ture satt upp i sängen med täcket som ett tält runt sig. Omar hade krupit så långt ner i sovsäcken att bara en hårtofs stack upp.
”Är det Klafsaren?” pep han.
”Det finns ingen Klafsare”, viskade Hedda. Men hennes röst lät inte så säker.
Stegen stannade utanför deras dörr.
Det blev helt tyst. Sedan hördes ett frustande ljud nere vid golvet, där det fanns en springa under dörren. Någonting sniffade. Länge. Det lät som någon som luktade på en tårta.
Och så: skrap, skrap. Något krafsade på dörren.
Handtaget rörde sig. Det gick sakta neråt, som om någon tryckte på det med något tungt. Dörren gled upp en liten bit, och en lång strimma ljus från korridoren föll in över golvet.
I ljuset stod en stor svart skugga. Den var nästan lika hög som Omars säng. Den droppade.
Ingen sa något. Ingen andades ens.
Skuggan klafsade rakt in i rummet. Den gick inte till Hedda. Den gick inte till Ture. Den gick rakt fram till Omars säng, stack ner nosen i sovsäcken och började gräva.
”AAAAH!” skrek Omar. ”Den tar mig! Den tar mig!”
Nadia skrek. Ture skrek. Hedda hoppade ner från sängen och slog på golvlampan, som blinkade tre gånger innan den tändes.
Där, mitt på golvet, stod en jättelik svart hund. Den var dyblöt från nosen till svansen. Ur munnen hängde en uppriven påse kanelbullar, och den viftade med svansen så att vatten stänkte över hela rummet.
”Det är en hund”, sa Nadia. ”Det är bara en hund.”
”Det är MIN hund”, sa någon i dörren.
Visa bildenDär stod Rune i morgonrock och gummistövlar. Bakom honom kom fröken Pernilla springande i sin randiga pyjamas, med pannlampan på sned.
”Sixten!” sa Rune. ”Har du varit och badat igen? Mitt i natten?”
Hunden Sixten satte sig ner och såg nöjd ut. Han svalde den sista kanelbullen och slickade sig om munnen.
”Han är en newfoundlandshund”, förklarade Rune. ”De älskar vatten. Han smiter ut genom hunddörren och simmar i sjön varje natt, och sedan går han runt och nosar efter något gott. Han kan känna lukten av bullar genom tre dörrar.”
Alla tittade på Omar. Omar tittade på sin sovsäck.
”Det var strumpor”, sa han. ”Med kanel.”
Fröken Pernilla försökte se sträng ut, men det gick inte så bra. Hon började skratta så att pannlampan ramlade av.
”Men tofflorna då?” sa Ture. ”Min bror sa att tofflor försvinner. Varje lägerskola.”
Rune suckade och vinkade åt dem att följa med. Alla smög ut i korridoren och ner för trappan, i en lång tyst rad i pyjamas. Längst fram klafsade Sixten.
Nere i hallen stod en stor hundkorg. Rune lyfte på filten.
Under den låg tofflor. Massor av tofflor. Röda och blå, randiga och prickiga, en med en kanin på och en som såg ut att vara Runes egen. Det måste ha varit minst trettio stycken.
”Han samlar på dem”, sa Rune. ”Det har han gjort sedan han var valp. Det är därför jag tjatar om tofflor. Varje klass som åker härifrån har färre tofflor än när de kom.”
”Där är min!” sa Nadia och plockade upp en grön toffel som hon inte ens hade märkt att hon saknade.
Ture stod tyst en stund. Sedan började han skratta.
”Min brorsa var ju här för tre år sedan”, sa han. ”Han hade aldrig sett något spöke. Han hade bara tappat sina tofflor.”
Den natten fick Sixten sova på en handduk i hallen, med tassarna över sin toffelhög. Och sovsal fyra somnade om, en efter en, med dörren ordentligt stängd.
På morgonen skrev Hedda en lapp och satte upp den på dörren till sovsal fyra, så att nästa klass skulle veta.
Där stod: Göm inga bullar. Ställ tofflorna högt. Klafsaren är snäll, men han är ALLTID hungrig.
Prata om historien
- Vad trodde du att det var som klafsade i korridoren, innan lampan tändes?
- Vilka ledtrådar fanns det i början av historien? Märkte du Runes tjat om tofflor och Omars prasslande strumpor?
- Varför tror du att Ture berättade legenden? Har du hört en spökhistoria som någon äldre har berättat för dig?
- Vad hade du gjort om dörren hade öppnats och en droppande skugga kommit in?
Det är helt okej att bli lite rädd mitt i en spökhistoria. Då kan ni pausa, tända lampan och prata en stund, eller hoppa till slutet och se vem som klafsar. Sixten är ofarlig, han vill bara ha bullar.
