En spökhistoria för äldre barn från 10 år, om ett gammalt stenhus, en hiss med gallergrind och en våning som inte finns på knapppanelen (läskighet: 2 spöken av 3, ungefär 9 minuters läsning). Läs den gärna i halvmörker, med en lampa tänd i rummet bredvid.
Läsetid ungefär 9 minuter. Passar från 10 år.
Huset där Ebba bodde var byggt av sten för nästan hundra år sedan. Det hade fem våningar, en källare och en trappa som ringlade sig upp runt hisschaktet. Och så hade det hissen.
Hissen var det äldsta i hela huset. Den var en liten låda av mörkt trä med en spegel som var lite grumlig i kanterna. Framför den satt en gallergrind av järn som man fick dra åt sidan själv. Den skramlade när man öppnade den och slog igen med ett klang. Knapparna var av mässing och satt i en rad: K, 1, 2, 3, 4, 5. Under dem satt en röd knapp där det stod STOPP.
Ebba var tolv och bodde på femte våningen. Yusuf var elva och bodde på tredje. De åkte hiss tillsammans nästan varje dag efter skolan, och de visste allt om den. Att den gnisslade mellan andra och tredje. Att lampan blinkade om man hoppade. Att man skulle hålla i grinden när man drog den, annars klämde man fingrarna.
Trodde de i alla fall.
Visa bildenDet var en mörk tisdag i november. Det regnade, och trapphuset luktade blöta jackor. Yusuf skulle följa med upp till Ebba och spela kort. Han tryckte på femman, grinden slog igen och hissen började knaka sig uppåt.
Ett. Två. Tre. Hissen gnisslade som vanligt. Fyra.
Sedan saktade den in.
Ebba tittade på knapparna. Ingen av dem lyste. Hissen gled en liten bit till, långsamt, som om den letade efter något. Sedan stannade den med en mjuk duns.
Utanför gallret var det inte femte våningen.
Där fanns ingen trappa och inga dörrar med namnskyltar. Där fanns en smal korridor med mörkgrön tapet och ett golv av gamla träplankor. En enda glödlampa hängde i taket och lyste gult. Längst bort i korridoren fanns en dörr med en liten skylt av mässing.
”Var är vi?” viskade Yusuf.
”Mellan fyran och femman”, viskade Ebba. ”Det finns ingenting mellan fyran och femman.”
De stod alldeles stilla. Luften som kom in genom gallret var varm och torr och luktade damm och något annat, något sött. Som lavendel i en gammal byrålåda.
Då hörde de musiken.
Den kom inifrån rummet bakom dörren längst bort. Ett piano. Någon spelade långsamt och försiktigt, en enkel melodi, om och om igen. Ibland blev det fel, och då började den om från början.
Ebba kände igen melodin. Hon visste precis vad det var. Det var stycket hon själv övade på till pianolektionen, det som hon aldrig fick till i mitten. Och den som spelade bakom dörren fick inte heller till det i mitten. Den stannade på exakt samma ställe som hon alltid gjorde.
”Ebba”, sa Yusuf. ”Tryck på något.”
Ebba tryckte på ettan. Ingenting hände. Hon tryckte på femman. Ingenting. Pianot slutade spela.
Det blev helt tyst. Så tyst att de hörde hur glödlampan surrade.
Sedan knarrade ett golvbräde där ute i korridoren. Och ett till. Som om någon gick långsamt mot hissen.
Yusuf tog tag i gallret för att hålla det stängt, och det var då mössan föll. Hans gröna mössa, den med tofsen, gled ner från hans huvud och ut genom gallret och landade på golvet i korridoren. Han hann inte ta den. För i samma stund ryckte det till i hissen, lampan blinkade, och de åkte uppåt igen.
Femte våningen. Vanlig trappa, vanliga dörrar, Ebbas namnskylt. Grinden skramlade när de drog upp den. De sprang hela vägen in i hallen hos Ebba och smällde igen dörren.
”Min mössa”, sa Yusuf efter en lång stund. ”Den ligger kvar där.”
Kortspelet blev aldrig av den eftermiddagen.
Visa bildenNästa morgon, innan skolan, tog de trappan. Hela vägen ner. På tredje våningen stod Yusuf och väntade, och utan att säga något visste de båda vart de skulle. Barbro.
Barbro var husets fastighetsskötare och hade varit det längre än någon kunde minnas. Hon hade ett litet kontor i källaren med en vattenkokare, en radio och hundra nycklar på en tavla. När de berättade om korridoren lyfte hon på ögonbrynen, men hon skrattade inte.
”Halvvåningen”, sa hon. ”Där har jag inte varit på flera år.”
Hon förklarade att huset förr hade haft en liten extra våning, inklämd mellan fyran och femman. Där hade det funnits ett par små rum som hyrdes ut. När hissen byggdes om för länge sedan tog man bort knappen till halvvåningen, för ingen bodde där längre. Rummen blev förråd. Men hissen hade kvar sitt gamla stopp. Ibland, när strömmen blinkade till, kunde den bli lite förvirrad och stanna där av sig själv.
”Gammal hiss, gamla vanor”, sa Barbro. ”Det är därför jag har tjatat om att den ska ses över.”
”Men pianot då?” sa Ebba.
Barbro var tyst en stund. Sedan tog hon ner en lång gammal nyckel från tavlan.
”Ska vi gå och titta?”
Det fanns en smal dörr i trapphuset, mellan fjärde och femte våningen, som Ebba hade gått förbi tusen gånger utan att tänka på. Den var målad i samma färg som väggen. Barbro låste upp, och bakom den fanns några branta trappsteg och sedan korridoren. Samma gröna tapet. Samma gamla golv. Glödlampan i taket var släckt. Barbro tände sin ficklampa.
På golvet fanns ingen mössa.
Dörren längst bort hade en mässingsskylt. Ebba lyste på den. Där stod det, med snirkliga bokstäver: Fröken A. Holm. Pianolektioner.
Visa bildenRummet bakom dörren var litet, med ett runt fönster ut mot gården. Där stod kartonger, en hopfälld säng, en gammal symaskin och en trave tidningar. Och mot ena väggen, under ett vitt lakan, stod något stort och kantigt.
Barbro drog bort lakanet. Det var ett piano. Mörkt och gammalt, med gulnade tangenter och två ljushållare av mässing. Dammet låg tjockt på locket.
”Det har stått här sedan fröken Holm flyttade”, sa Barbro. ”Det var innan jag började här. Ingen orkade bära ner det för trapporna. Och se här.” Hon försökte lyfta på locket över tangenterna. Det satt fast. ”Det har varit låst så länge jag har jobbat i huset. Nyckeln försvann för länge sedan.”
Yusuf gick runt i rummet och lyste i alla hörn. Ingen mössa. Ebba stod kvar vid pianot. Hon tittade på dammet på locket. Det var jämnt och grått överallt, utom på ett ställe, precis där man skulle sätta noterna. Där syntes ett litet streck, som om någon hade dragit med ett finger.
Hon sa ingenting om det. Inte då.
På eftermiddagen satt Ebba vid sitt eget piano hemma och övade. Hon spelade stycket från början. Det gick bra i början. Sedan kom mitten, och där tog det stopp som vanligt. Hon suckade och började om.
Då hörde hon det. Svagt, så svagt att hon först trodde att det var inbillning. Det kom genom väggen, från hållet där hisschaktet gick. Ett piano. Någon spelade samma stycke. Den kom till mitten och stannade, precis som hon. Sedan, efter en liten paus, spelade den mitten igen. Långsamt. Ton för ton. Rätt.
Ebba satt helt stilla. Sedan lade hon händerna på tangenterna och spelade efter. Ton för ton. Rätt.
Pianot bakom väggen spelade mitten en gång till, lite fortare. Ebba spelade efter. Så höll de på, fram och tillbaka, tills hon kunde spela hela stycket från början till slut utan att stanna en enda gång. När hon var klar blev det tyst bakom väggen. En lång, mjuk tystnad, som när någon nickar.
Ebba vågade inte röra sig på en lång stund. Men hon var inte rädd. Inte på riktigt. Det kändes mer som när man har haft en lektion och läraren har varit nöjd.
När hon öppnade ytterdörren för att gå ner till Yusuf hängde något på dörrhandtaget. En grön mössa med tofs. Den var torr och prydligt vikt, och den luktade svagt av damm och lavendel.
Inuti mössan låg en liten lapp. Papperet var gulnat och bokstäverna snirkliga, samma slags bokstäver som på mässingsskylten.
Mycket bättre i mitten. Samma tid nästa vecka?
Ebba stod länge i trapphuset med lappen i handen. Längre ner skramlade en gallergrind, och hissen började knaka sig uppåt. Ett. Två. Tre. Fyra.
Hon räknade tyst för sig själv och väntade på att den skulle sakta in.
Den gjorde det inte. Den kom ända upp till femman, och ut klev Yusuf. Han såg mössan i hennes hand och sedan lappen, och han läste den två gånger.
”Vad ska du svara?” frågade han.
Ebba tittade på den smala dörren i trapphuset, den som var målad i samma färg som väggen.
”Jag vet inte”, sa hon. ”Vad hade du svarat?”
Prata om historien
- Barbro förklarade varför hissen stannade på halvvåningen. Vad tror du om pianot och lappen, finns det en förklaring till dem också?
- Vem tror du fröken Holm var, och varför tror du att någon ville hjälpa Ebba med stycket?
- Vad hade du gjort i hissen när golvbrädena knarrade? Tryckt på alla knappar, ropat eller dragit upp gallret?
- Vad ska Ebba svara på lappen? Skulle du gå tillbaka nästa vecka?
Det är helt okej att bli lite rädd. Spänningen hör till. Men om det blir för mycket går det bra att tända lampan, ta en paus eller sluta läsa och fortsätta en annan dag.
