Den gamla skolan låg i utkanten av byn, med slitna tegelväggar och fönster som gnisslade när vinden tog tag. Varje kväll stängdes den klockan åtta, och det var vaktmästaren, herr Lund, som hade sista rundan. Han hade jobbat där i över tjugo år och brukade alltid säga att han kände byggnaden bättre än sitt eget hem. Men på senare tid hade han börjat märka något märkligt.
När klockan slog åtta och de sista barnen gått hem, gick han som vanligt genom korridorerna för att släcka lamporna och låsa dörrarna. Då såg han dem. Skuggor. De rörde sig längs väggarna, ibland i små grupper, ibland en och en. Det var som om barn fortfarande sprang där, trots att skolan var tom. Ibland kunde han nästan höra ekot av fniss och lätta fotsteg, men när han tände lamporna var korridoren alltid lika öde.
En kväll bestämde sig herr Lund för att undersöka närmare. Han väntade tills byggnaden var helt tyst och gick långsamt genom korridorerna med ficklampan i handen. Ljuset svepte över väggarna, och där – i ögonvrån – såg han skuggorna igen. Små kroppar som rörde sig snabbt, försvann bakom hörn och dörröppningar. Men när han följde efter var allt tomt.
Han försökte intala sig själv att det bara var trötthet eller inbillning. Men nästa morgon, när han återigen gick samma runda, stannade han plötsligt till. På golvet i en av korridorerna, där ingen gått sedan kvällen innan, fanns små fotavtryck i dammet. Barnfötter. Så tydliga att han nästan kunde räkna tårna.
Det märkliga var att spåren inte ledde någonstans. De började mitt i korridoren och slutade lika plötsligt som de hade dykt upp. Herr Lund kände en kall rysning längs ryggraden. Han visste att han var den enda som varit där inne. Ändå fanns spåren kvar, som ett bevis på att skuggorna han sett inte bara var fantasi.
Efter den dagen berättade han sällan vad han såg för andra. Men varje kväll, när skolan tystnade och klockan närmade sig åtta, visste han att skuggorna väntade i korridorerna. Och även om han aldrig kunde förklara dem, såg han alltid till att vara ute ur byggnaden innan mörkret blev för tjockt. För i den gamla skolan var det något som dröjde sig kvar – och det var inte bara minnen av skrattande barn.