När Ella fyllde nio fick hon en gammal spegel i present av sin mormor. Den hade stått på vinden i många år, med en tung träram och glas som var lite grumligt av ålder. Ella tyckte den var vacker, nästan magisk, och ställde den genast i sitt rum. Först var den bara en del av hennes vardag – hon borstade håret framför den, provade sina kläder och gjorde roliga miner.
Men efter några veckor började hon känna sig iakttagen. Det var något i spegeln som inte stämde. En kväll, när hon lutade sig nära för att titta på sitt ansikte, såg hon något märkligt. Spegelbilden log inte tillbaka när hon log. Hon frös till och blinkade, men spegeln visade fortfarande samma neutrala ansikte – ögonen fixerade på henne, kalla och stilla.
Ella sprang ut ur rummet, men när hon kom tillbaka var allt normalt igen. Hon intalade sig själv att det bara varit inbillning. Ändå kände hon en oro växa varje gång hon gick förbi spegeln. Hon började undvika den, men det var svårt – den stod mitt i rummet, som om den väntade.
En natt vaknade hon av att något lyste svagt. Hon satte sig upp och såg spegeln glöda i månskenet. Där stod flickan. Inte Ella själv, utan en annan flicka – blek, med mörka ögon och kläder som såg gamla ut. Hon stod alldeles stilla, men hennes läppar rörde sig långsamt, som om hon försökte säga något. Ella hörde inget, men hjärtat bankade så hårt att hon knappt kunde andas.
Nästa dag frågade hon sin mormor om spegeln. Mormor blev tyst och såg bort. Till slut sa hon att spegeln en gång hade tillhört en flicka som bodde i huset för länge sedan, men som dog ung. “Ingen ville ha spegeln efter henne”, mumlade hon. “Den… påminner folk för mycket.”
Efter det började flickan i spegeln visa sig oftare. Ibland stod hon där även när andra var i rummet, men bara Ella verkade se henne. Hon log aldrig. Hon bara stirrade. En kväll, när Ella återigen stod framför glaset, såg hon flickans hand röra sig. Den pressades mot insidan av spegeln, som om hon försökte komma ut. Ella backade långsamt.
När lampan blinkade till i rummet, var flickans hand borta. Men på glasets insida fanns fortfarande ett avtryck kvar, som om någon tryckt sin handflata mot det. Och den natten, när Ella försökte somna, hörde hon ett svagt knackande från spegeln, tre långsamma slag, som om någon väntade på att bli insläppt.