Anna och Johan hade l\u00e4nge dr\u00f6mt om att l\u00e4mna staden f\u00f6r ett lugnare liv p\u00e5 landet. N\u00e4r de fick h\u00f6ra talas om det gamla huset vid skogsbrynet, slog de till direkt. Priset var l\u00e5gt, n\u00e4stan misst\u00e4nkt l\u00e5gt, men huset var stort och charmigt, med en vidstr\u00e4ckt tr\u00e4dg\u00e5rd.<\/p>\n
Det var f\u00f6rst n\u00e4r de tr\u00e4ffade grannarna som de h\u00f6rde historien. Huset hade st\u00e5tt tomt i femtio \u00e5r. En brand hade h\u00e4rjat d\u00e4r p\u00e5 femtiotalet, men byggnaden stod kvar, svartnad och skadad. Ingen hade velat bo d\u00e4r sedan dess. Grannarna var korta i tonen n\u00e4r de pratade om huset. N\u00e5gra sa bara: \u201cNi borde l\u00e5ta det st\u00e5 tomt.\u201d<\/p>\n
De f\u00f6rsta veckorna gick bra. Anna och Johan m\u00e5lade v\u00e4ggarna, satte in nya m\u00f6bler och b\u00f6rjade k\u00e4nna sig hemma. Men om n\u00e4tterna kom ljuden. Tunga steg i hallen. Inte snabba, som om n\u00e5gon sprang, utan l\u00e5ngsamma, sl\u00e4pande steg, som om n\u00e5gon drog f\u00f6tterna mot golvet.<\/p>\n
F\u00f6rst trodde de att det var gamla tr\u00e4golv som knakade. Men stegen var regelbundna. Ett efter ett, alltid p\u00e5 samma plats. Och varje natt, strax efter midnatt.<\/p>\n
En natt best\u00e4mde de sig f\u00f6r att ta reda p\u00e5 vad som p\u00e5gick. De l\u00e5g vakna och v\u00e4ntade. Klockan slog tolv, och strax d\u00e4refter b\u00f6rjade ljuden. Sl\u00e4p\u2026 klamp. Sl\u00e4p\u2026 klamp. De h\u00f6ll andan n\u00e4r ljudet n\u00e4rmade sig sovrummet. Johan tog mod till sig, \u00f6ppnade d\u00f6rren f\u00f6rsiktigt och lyste ut i hallen.<\/p>\n
D\u00e4r var ingen. Hallen var tom, men stegen fortsatte. De kom nu fr\u00e5n vardagsrummet. N\u00e4r de sm\u00f6g dit s\u00e5g de n\u00e5got de aldrig skulle gl\u00f6mma.<\/p>\n
Vid spisen stod en man. Kl\u00e4derna var br\u00e4nda, trasiga, huden sotig och flagnande. Hans \u00f6gon var svarta h\u00e5l, tomma men \u00e4nd\u00e5 fyllda med en n\u00e4rvaro som fr\u00f6s blodet i deras \u00e5dror. Han stod stilla, andades tungt, och l\u00e5ngsamt vred han huvudet mot dem.<\/p>\n
Johan f\u00f6rs\u00f6kte ropa, men r\u00f6sten fastnade i halsen. Mannen h\u00f6jde armen, pekade l\u00e5ngsamt mot ytterd\u00f6rren och sa med en hes, bruten r\u00f6st: Elden fr\u00e5n spisen fladdrade till, fast det inte brann. Luften blev kv\u00e4vande varm, som om l\u00e5gorna \u00e5ter vaknade till liv. Mannens gestalt darrade, som en skugga i v\u00e4rme, och sedan b\u00f6rjade han g\u00e5 mot dem. Sl\u00e4p\u2026 klamp. Sl\u00e4p\u2026 klamp.<\/p>\n Anna och Johan flydde huset den natten och \u00e5terv\u00e4nde aldrig. Dagen efter, n\u00e4r grannarna gick dit, stod huset lika tomt som alltid. Inga m\u00f6bler, inga sp\u00e5r av att n\u00e5gon bott d\u00e4r. Bara askan som l\u00e5g kvar framf\u00f6r spisen \u2013 och tv\u00e5 f\u00e4rska avtryck i dammet vid sovrumsd\u00f6rren, som om n\u00e5gon st\u00e5tt d\u00e4r och sett p\u00e5.<\/p>","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Anna och Johan hade l\u00e4nge dr\u00f6mt om att l\u00e4mna staden f\u00f6r ett lugnare liv p\u00e5 landet. N\u00e4r de fick h\u00f6ra talas om det gamla huset vid skogsbrynet, slog de till direkt.\u2026<\/p>","protected":false},"author":3,"featured_media":481,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[45],"tags":[46,20,47],"class_list":["post-480","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-spokhistorier","tag-berattelser","tag-halloween","tag-spokhistoria"],"yoast_head":"\n
\n\u201cNi borde inte vara h\u00e4r.\u201d<\/strong><\/p>\n